Jag rågillar Annika Norlins två projekt - Hello Saferide och Säkert!
Jag gillar plattor som heter "More modern short stories from ...".
Jag gillar hennes norrländska uttal ("själv" med motorvägsbrett "ä" och tremetersnötjocka "l"), hennes okonstlade röst, de snygga popmelodierna med alla "aaaaaa"-partier.
Och jag gillar hennes texter. Egensinniga oblyga tankar och känslor förklädda i slagfärdiga vardagsbilder. Som dessutom är listigt försåtminerade.
Därför klickade jag glatt in mig här, där AN skriver om poptextförfattare hon gillar. Sidan är nystartad, hon har bara tagit upp ett dussin namn, men i min bok finns det redan fyra goda skäl att hålla koll på den:
1) Sidan heter "Waiting around to die" (och om det är ngn som till äventyrs inte känner igen den titeln så anbefalles han/hon genast att lyssna in sig på Townes van Zandt) - bara en sådan sak.
2) Bland det första dussinet bidrag finns I want you (Costello), The outdoor type (Lemonheads) och Jag står här på ett torg (Ulla Sjöblom + Lars Forsells geniala antikrigsöversättning) - bredd och briljans!
3) Hon verkar ha ett egensinnigt öga även när hon skriver om andras texter.
4) Jag fick flera stalltips på en kvart.
söndag 22 februari 2009
Variationer
Först ett citat som säger något som jag tycker stämmer:
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
Melodiradion; vart tog den vägen? Där fick man en musikalisk allmänbildning, tycker jag. Ena sekunden en beatleslåt, sen Piaf, därpå dragspel med Jularbo, sedan Sinatra etc. När de kommersiella radiokanalerna kom sades det att utbudet skulle bli bredare och mer varierat. Hallå, vad hände? Alla är så nischade och spelar bara en typ av musik. Jättetråkigt. Ungar idag lyssnar mest på kanaler som är så ängsliga och bara spelar samma grejer. De får noll koll bakåt i tiden. Vem fan är Lill Lindfors? Det är knappt att de vet vem Madonna är. Nä, jag vill ha tillbaka en kanal som spelar alla typer av musik. Från Jussi Björling till the Ark.
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
måndag 16 februari 2009
Det här med bloggar
Sedan jag började med en själv - vilket hände av en slump så märkvärdig att det lätt kunde ha förväxlats med en tanke - har jag jag också konsumerat en mängd bloggtext.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
onsdag 21 januari 2009
Förändring - så funkar det?
Lukas Moodyson i DN i dag:
Finns det några filmer som du tror har förändrat världen?
- Jag vet inte vad det betyder att förändra världen. Det är omöjligt att göra något som inte förändrar världen eftersom den i sig är föränderlig. Obamas föräldrar kanske såg en skitdålig film som de skrattade åt, vilket ledde till att de blev kära och han föddes. Den filmen förändrade i så fall världen.
En både sympatisk och kittlande tanke. En schysst handling i vardagen kanske förändrar mer än man tror. Ett leende till någon på tunnelbanan, ett ögonkast på gatan, ett uppskattande ord på jobbet, en bok jag köpte på impuls till en polare ... vilka dominobrickor sätts i rörelse?
(Parentetiskt vill jag tillägga att jag med detta inte menar att vi ska ersätta alla samhälls- och världsförbättrande åtgärder med leenden och vänliga ögonkast.)
Lite oroande också: Den där snubben jag gav fingret vid övergångsstället i morse - vad gjorde han sedan? Misshandlade sin fru? Körde för fort och körde på någon?
Finns det några filmer som du tror har förändrat världen?
- Jag vet inte vad det betyder att förändra världen. Det är omöjligt att göra något som inte förändrar världen eftersom den i sig är föränderlig. Obamas föräldrar kanske såg en skitdålig film som de skrattade åt, vilket ledde till att de blev kära och han föddes. Den filmen förändrade i så fall världen.
En både sympatisk och kittlande tanke. En schysst handling i vardagen kanske förändrar mer än man tror. Ett leende till någon på tunnelbanan, ett ögonkast på gatan, ett uppskattande ord på jobbet, en bok jag köpte på impuls till en polare ... vilka dominobrickor sätts i rörelse?
(Parentetiskt vill jag tillägga att jag med detta inte menar att vi ska ersätta alla samhälls- och världsförbättrande åtgärder med leenden och vänliga ögonkast.)
Lite oroande också: Den där snubben jag gav fingret vid övergångsstället i morse - vad gjorde han sedan? Misshandlade sin fru? Körde för fort och körde på någon?
måndag 19 januari 2009
Soft on USA eller När blev USA ont?
Jag erkänner. Jag är lite soft.
Soft on the USA.
När jag var runt 20, på 80-talet, blev jag varse att jag - efter en demonstration utanför USA:s ambassad - inte stod så högt i kurs hos delar av de amerikanska myndigheterna. Jag fick inget visum, helt enkelt.
Stor sak, sa jag. Vem fan bryr sig? Jag vill ändå inte åka till den där korrupta, genomkommersialiserade, rasistiska och kulturimperialistiska - med mera - ursäkten för en nation.
Jag reste åt andra håll istället. Söderut. Österut. Jag följde backpackertraderna och tyckte jag bröt ny mark. Packningen var liten: minimal sovsäck, tandborste, rakhyvel, tre ombyten underkläder, böcker och freestyle. Mycket oamerikanskt, tänkte jag, där jag traskade fram längs ett järnvägsspår, gnolandes en sång vars ursprung jag inte reflekterade närmare över: This land is your land.
Sedan satt jag där, på tåg, båtar, caféer, barer och torg och läste Steinbeck, Kerouac, Salinger, Miller, Bellow och Heller. Medan jag lyssnade på Dylan, N Young, P Smith, Verlaine & Television, Reed och Browne. För att nämna några. Ibland hamnade man på bio. Man såg Deer Hunter för sjuttiofjärde gången. Allen, Scorsese, Coppola (hoppsan - vadan denna idrottsmannagrammatik - ni vet, Wilander och Ljungberg och alla de där som talar om sig själva som indefinita pronomen) ... och Gudfadern del I, II och III. Jag såg faktiskt ettan dubbad till tyska en gång.
Och åren gick.
Inte förrän någon gång på 90-talet insåg jag det: 90% av den kultur jag gillade kom från USA. Min älsklingskategori var allt som gjorde anspråk att fylla kostymen "the great American novel". Road movies var ju populära på 80-talet - gissa vilka bioduksvägar som lockade mig mest? Jag såg mig i spegeln. De små brittiska punkattributen var borta sedan länge. Den franska existensialistiska baskern likaså. Jag såg: Jeans och t-shirt och kängor - persedelar som mycket väl kunde ha varit Woody Guthries (bokstavligt talat - de var rätt slitna). Till fest en slafsig poplinrock och jympaskor - europeism, fast i Woody Allen-tappning. Jag fick en VHS av en god vän - den första film jag såg var the Last Waltz. När Levon Helm laddade upp för sista choruset i the ngiht they drove old dixie down - då grät jag. Även när jag såg den för sjuttiofjärde gången. Vilket skedde fyra dagar senare.
Kort sagt: jag älskade det där landet.
Jag förstod plötsligt något som en gång sades om Palme: Inte konstigt att han var så kritisk mot USA. Man föväntar sig ju det bästa av det man älskar.
Nå.
Denna min ungdoms hemliga förälskelse - som den äldre beniga tjejen med knarkarvibrato som hängde utanför vår skola - varför hade hon redan då gått ner sig så? Hur har USA hamnat i det ideologiska blåshål nationen suttit i under hela min jordtillvaro? Kort sagt: När blev USA en ond nation?
Det började ju så bra. Nybyggarandan (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för urinnevånarna). Viljan att ta sig längre in och längre bort. Ett exploaterande av, men också ett slags respekt för, vildmarken. 1776. För första gången skrevs upplysningstidens tankefrukter in i en nations grundlag. "Alla människor är skapade lika". Ett startskott. Frankrike kom iväg först. De flesta europeiska länder följde. Tågen. Bluesen (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för slaveriet). Edison, Wright, Bell. Bilen (jo, jag vet ...). Filmen. Hollywood (jo ...). VK2 var givetvis inget att yvas över, men nog stod USA rätt högt i kurs i slutet av 40-talet. Fixat Hitler. Inte ockuperat Västeuropa. Pumpat in pengar istället. Byggt upp. Sedan Kylskåp. TV. Mottogs glatt. Elvis.
Kennedy.
Fram hit var USA gott.
Jag menar inte att allt de gjorde - indianer, atombomber och doughnuts -var ok. Men i gemene världsmedborgares ögon stod de för något positivt. En positiv kraft i världen. En värld i världen som nästan var större än själva världen.
Och, om jag är tvungen att kliva fram bakom detta med "världsmedborgarens ögon": 79,2% av landets sammanlagda impact på världen VAR av godo. Det är min åsikt.
Betänk att det var vi européer som hade stått för imperialismen fram till dess. Och SOM vi hade gjort det: I princip hela världen var koloniserad, med undantag för Kina. Och Ryssland, då - men de koloniserade ju själva. Betänk att det var vi som uppfann slaveriet. Liksom skalperandet. Liksom fascismen. Och nazismen. Pommes fritesen. Hamburgaren. Cricketen.
Men så kom alltså Kennedy. Och mordet på densamme. Där någonstans vände det.
Nu: paus.
Jag säger som i Hollywood: to be continued.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article421
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875472
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2346951.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2347065.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2346967.svd
Soft on the USA.
När jag var runt 20, på 80-talet, blev jag varse att jag - efter en demonstration utanför USA:s ambassad - inte stod så högt i kurs hos delar av de amerikanska myndigheterna. Jag fick inget visum, helt enkelt.
Stor sak, sa jag. Vem fan bryr sig? Jag vill ändå inte åka till den där korrupta, genomkommersialiserade, rasistiska och kulturimperialistiska - med mera - ursäkten för en nation.
Jag reste åt andra håll istället. Söderut. Österut. Jag följde backpackertraderna och tyckte jag bröt ny mark. Packningen var liten: minimal sovsäck, tandborste, rakhyvel, tre ombyten underkläder, böcker och freestyle. Mycket oamerikanskt, tänkte jag, där jag traskade fram längs ett järnvägsspår, gnolandes en sång vars ursprung jag inte reflekterade närmare över: This land is your land.
Sedan satt jag där, på tåg, båtar, caféer, barer och torg och läste Steinbeck, Kerouac, Salinger, Miller, Bellow och Heller. Medan jag lyssnade på Dylan, N Young, P Smith, Verlaine & Television, Reed och Browne. För att nämna några. Ibland hamnade man på bio. Man såg Deer Hunter för sjuttiofjärde gången. Allen, Scorsese, Coppola (hoppsan - vadan denna idrottsmannagrammatik - ni vet, Wilander och Ljungberg och alla de där som talar om sig själva som indefinita pronomen) ... och Gudfadern del I, II och III. Jag såg faktiskt ettan dubbad till tyska en gång.
Och åren gick.
Inte förrän någon gång på 90-talet insåg jag det: 90% av den kultur jag gillade kom från USA. Min älsklingskategori var allt som gjorde anspråk att fylla kostymen "the great American novel". Road movies var ju populära på 80-talet - gissa vilka bioduksvägar som lockade mig mest? Jag såg mig i spegeln. De små brittiska punkattributen var borta sedan länge. Den franska existensialistiska baskern likaså. Jag såg: Jeans och t-shirt och kängor - persedelar som mycket väl kunde ha varit Woody Guthries (bokstavligt talat - de var rätt slitna). Till fest en slafsig poplinrock och jympaskor - europeism, fast i Woody Allen-tappning. Jag fick en VHS av en god vän - den första film jag såg var the Last Waltz. När Levon Helm laddade upp för sista choruset i the ngiht they drove old dixie down - då grät jag. Även när jag såg den för sjuttiofjärde gången. Vilket skedde fyra dagar senare.
Kort sagt: jag älskade det där landet.
Jag förstod plötsligt något som en gång sades om Palme: Inte konstigt att han var så kritisk mot USA. Man föväntar sig ju det bästa av det man älskar.
Nå.
Denna min ungdoms hemliga förälskelse - som den äldre beniga tjejen med knarkarvibrato som hängde utanför vår skola - varför hade hon redan då gått ner sig så? Hur har USA hamnat i det ideologiska blåshål nationen suttit i under hela min jordtillvaro? Kort sagt: När blev USA en ond nation?
Det började ju så bra. Nybyggarandan (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för urinnevånarna). Viljan att ta sig längre in och längre bort. Ett exploaterande av, men också ett slags respekt för, vildmarken. 1776. För första gången skrevs upplysningstidens tankefrukter in i en nations grundlag. "Alla människor är skapade lika". Ett startskott. Frankrike kom iväg först. De flesta europeiska länder följde. Tågen. Bluesen (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för slaveriet). Edison, Wright, Bell. Bilen (jo, jag vet ...). Filmen. Hollywood (jo ...). VK2 var givetvis inget att yvas över, men nog stod USA rätt högt i kurs i slutet av 40-talet. Fixat Hitler. Inte ockuperat Västeuropa. Pumpat in pengar istället. Byggt upp. Sedan Kylskåp. TV. Mottogs glatt. Elvis.
Kennedy.
Fram hit var USA gott.
Jag menar inte att allt de gjorde - indianer, atombomber och doughnuts -var ok. Men i gemene världsmedborgares ögon stod de för något positivt. En positiv kraft i världen. En värld i världen som nästan var större än själva världen.
Och, om jag är tvungen att kliva fram bakom detta med "världsmedborgarens ögon": 79,2% av landets sammanlagda impact på världen VAR av godo. Det är min åsikt.
Betänk att det var vi européer som hade stått för imperialismen fram till dess. Och SOM vi hade gjort det: I princip hela världen var koloniserad, med undantag för Kina. Och Ryssland, då - men de koloniserade ju själva. Betänk att det var vi som uppfann slaveriet. Liksom skalperandet. Liksom fascismen. Och nazismen. Pommes fritesen. Hamburgaren. Cricketen.
Men så kom alltså Kennedy. Och mordet på densamme. Där någonstans vände det.
Nu: paus.
Jag säger som i Hollywood: to be continued.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article421
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875472
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2346951.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2347065.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2346967.svd
lördag 17 januari 2009
Från mitt fotoalbum
Jag satt och rensade bland lite gammalt skräp. Hittade en bild jag tog när jag for förbi här första gången. Först tio år senare gick jag ner för landning.Vi möttes på en rymdpromenad. Notera hans flackande blick. Jag hade ännu inte antagit människoskepnad.
tisdag 13 januari 2009
Identifikation
Jag läste nyss detta i en roman jag köpte på Centralen:
En natt i slutet av 1984 klev jag ut från en krog och jag var blott en reflex ifrån att traska rätt ut i Strömmen. Det kunde ha blivit slutet på historien, så kallt var vattnet och så full var jag, men i stället blev det en början. Jag tvärnitade alltså på kajkanten efter att reptilhjärnan hade registrerat ett blänk några meter längre fram och några meter längre ner, stod där och svajade tills jag återfått något slags jämvikt och la mig därefter på stenläggningen för att sova. Men det var lögn i helvete att få en blund i ögonen. Alldeles i närheten, någonstans ute i dimman som låg som en krutrök runt mig, var det nämligen någon som skrek, om och om igen, som en outtröttlig jävla mistlur: "Jag är normal! Jag är normaaaal!Jag är normaaaaaaaaaal!"
Den där rösten ... kors, det var ju jag!
En natt i slutet av 1984 klev jag ut från en krog och jag var blott en reflex ifrån att traska rätt ut i Strömmen. Det kunde ha blivit slutet på historien, så kallt var vattnet och så full var jag, men i stället blev det en början. Jag tvärnitade alltså på kajkanten efter att reptilhjärnan hade registrerat ett blänk några meter längre fram och några meter längre ner, stod där och svajade tills jag återfått något slags jämvikt och la mig därefter på stenläggningen för att sova. Men det var lögn i helvete att få en blund i ögonen. Alldeles i närheten, någonstans ute i dimman som låg som en krutrök runt mig, var det nämligen någon som skrek, om och om igen, som en outtröttlig jävla mistlur: "Jag är normal! Jag är normaaaal!Jag är normaaaaaaaaaal!"
Den där rösten ... kors, det var ju jag!
Den lille mannen i den stora kostymen
Det mesta som finns att säga om W är väl sagt. Utom möjligen detta:Visst tycker man lite synd om honom också? Någon procent av känsloutrymmet kan man väl upplåta i alla fall?
Jag menar ... på det kollektiva/politiska planet är ju den där banderollen på bilden djupt tragisk. Jag kan på stående fot inte komma på något demokratiskt ledarskap som fått så katastrofala följder.
Men även på individnivå/mänsklig nivå känner jag en smula vemod.
Det är ju snubbe som står där. Och till skillnad från alla förståsigpåare som bloggar om Hamas/Hizbollahs/Israelers inneboende djävulskap så är jag benägen att tro att ingen som är hyfsat psykisk frisk bara är ute efter att jävlas eller vinna egna fördelar. Inte heller W. Jag förstår att han har varit i händerna på si och så intressen. Men jag tror också att han hade ett eget handlingsutrymme. Och att han ville göra något bra av det.
Och så blir det så fel.
Beckham, den spjuvern, går fram för att sätta den där straffen. Han tar hela fotbollsengland på sina axla och säger: "Jag ska ta er dit". Till fotbollens Kanaan. Och så slår han foten i marken. Jag tyckte det var bedrövligt sorgligt - inte för England (eller för fotbollens Kanaan) utan för Beckham själv. För den lilla (för vi är alla små) människan som tog det stora uppdraget.
Att Bush snedsparkar lett till död och förödelse hindrar mig faktiskt inte från att mitt i lättnaden över att han äntligen ska väck känna lite för den lille mannen därinne i kostymen.
Inseende
På Planeten såg vi alla likadana ut. Begreppet utseende fanns därför inte. Vi bar heller inte kläder i så motto att vi klädde på oss ... hur ska jag kunna förklara ... vår hud var som blomblad. Nej, inte sådär Evert Taubeskt, utan ... äh, jag ändrar mig: vår hud var som musslor. Huden slöt sig när det blev kallt och när man befann sig i situationer av hyfsat formell art. Den var oftast sluten. Men när det blev varmt öppnades den på glänt. Liksom när man var helt allena.
Eller när gravitationen från en annan mussla lockade upp upp den.
Jag skriver i bilder, ty den vetenskapliga förklaringen skulle te sig alltför svårsmält. Nu är ju i och för sig musslor också rätt svårsmälta, men ...
Äh. Jag pladdrar. Min inre pratmaskin har liksom fått hicka.
Jag tror att det beror på att mitt skal är lite öppet.
Såhär gick det till: Jag har många arbetskamrater. Många av dem är kvinnor. En av dem brukar jag prata med rätt ofta. Det blir bara så. Hennes dörr råkar stå öppen när jag går förbi. Jag råkar gå på lunch samtidigt som hon. Hon råkar ha några frågor till mig. Vi råkar välja att gå på samma kurs.
Det är mycket sådant som råkar hända väldigt ofta.
Inte så konstigt. Vissa får man förtroende för i jobbet. Man ser kompetensen och vill utnyttja den. Eller man tycker att någon är rolig och kul vill man ju ha. Ungefär som att man väljer ett tv-program man gillar hellre än ett man inte gillar.
Men i det här fallet handlar det om något annat. Vi dras helt enkelt till varandra. På ett nästan besvärligt vis. Vi har båda familjer som vi älskar. Ingen av oss är särskilt frustrerad. Vi befinner oss bägge långt ifrån skilsmässodikena. Det finns kort sagt inga klassiska incitament till att hoppa över skaklarna.
Idag blev det påtagligt. Vi satt och pratade jobb. Vi hade en lista ärenden att beta av. Mycket sakligt. Hennes röst var lugn och saklig som den brukar vara, men det fanns också ett slags nervositet i den. Som en gitarrsträng som skorrade lite. Och jag hörde plötsligt att min röst lät likadan. Och jag märkte att hon märkte samma sak. Och vi blev plötsligt liksom generade bägge två. Över att vi visste vad det där skorrandet stod för. Och över att vi visste att den där personen på andra sidan det lilla bordet också visste.
Att det var ljudet av två musselskal som glappade lite.
Nå. Jag beskriver något som de flesta är med om lite då och då. Attraktioner uppstår, ungefär som lotterivinster. Inte ens Världsbanken vet vilket nummer som kommer upp nästa gång. Bara sju procent av en människas väsen är rationellt. Poängen med min lilla historia är denna: Av de 87 kvinnor som finns på min arbetsplats är denna kvinna en av de minst snygga.
Hon har påsar under ögonen. Munnen är märkligt bred och hakan lite gropig. Överläppen är liksom stor och lång. Näsan liknar en hundnos. Hon påminner faktiskt lite om en ... blodhund, tror jag de heter.
Men jag - och detta är dagsens sanning - jag ser det inte.
Jag blundade nyss och försökte se vad det är jag egentligen ser när jag tittar på henne. Men bilden var jättesuddig. Jag såg bara att jag gillade det.
Och då slog det mig att det är inte så stor skillnad mot hemma. Mot hur det var på Planeten. Det pratas så myckt om ut-se-en-de-fix-er-ing och om yta framför innehåll. Jag försöker själv dagligen få mina döttrar att inte alla för idéen om att man måste ha en särskild färg och form. Men ... jag behöver ju inte oroa mig. I själva verket skiter vi i det. När det väl kommer till kritan - då är det inte dt vi ser. Begrepper utseende existerar inte heller här, mer än som något vi bekymrar oss för bara för att ha något att bekymra oss för. Ungefär som man oroar sig för flygplanet ska störta fast man vet att risken är en på tremiljonersexhundrasjuttontusenåttahundratolv. Klyschan om inre skönhet - den är ju ta mig fan sann.
"God morgon jdi-y", kanske någon säger. "Ja", säger jag, "visst är det?"
Eller när gravitationen från en annan mussla lockade upp upp den.
Jag skriver i bilder, ty den vetenskapliga förklaringen skulle te sig alltför svårsmält. Nu är ju i och för sig musslor också rätt svårsmälta, men ...
Äh. Jag pladdrar. Min inre pratmaskin har liksom fått hicka.
Jag tror att det beror på att mitt skal är lite öppet.
Såhär gick det till: Jag har många arbetskamrater. Många av dem är kvinnor. En av dem brukar jag prata med rätt ofta. Det blir bara så. Hennes dörr råkar stå öppen när jag går förbi. Jag råkar gå på lunch samtidigt som hon. Hon råkar ha några frågor till mig. Vi råkar välja att gå på samma kurs.
Det är mycket sådant som råkar hända väldigt ofta.
Inte så konstigt. Vissa får man förtroende för i jobbet. Man ser kompetensen och vill utnyttja den. Eller man tycker att någon är rolig och kul vill man ju ha. Ungefär som att man väljer ett tv-program man gillar hellre än ett man inte gillar.
Men i det här fallet handlar det om något annat. Vi dras helt enkelt till varandra. På ett nästan besvärligt vis. Vi har båda familjer som vi älskar. Ingen av oss är särskilt frustrerad. Vi befinner oss bägge långt ifrån skilsmässodikena. Det finns kort sagt inga klassiska incitament till att hoppa över skaklarna.
Idag blev det påtagligt. Vi satt och pratade jobb. Vi hade en lista ärenden att beta av. Mycket sakligt. Hennes röst var lugn och saklig som den brukar vara, men det fanns också ett slags nervositet i den. Som en gitarrsträng som skorrade lite. Och jag hörde plötsligt att min röst lät likadan. Och jag märkte att hon märkte samma sak. Och vi blev plötsligt liksom generade bägge två. Över att vi visste vad det där skorrandet stod för. Och över att vi visste att den där personen på andra sidan det lilla bordet också visste.
Att det var ljudet av två musselskal som glappade lite.
Nå. Jag beskriver något som de flesta är med om lite då och då. Attraktioner uppstår, ungefär som lotterivinster. Inte ens Världsbanken vet vilket nummer som kommer upp nästa gång. Bara sju procent av en människas väsen är rationellt. Poängen med min lilla historia är denna: Av de 87 kvinnor som finns på min arbetsplats är denna kvinna en av de minst snygga.
Hon har påsar under ögonen. Munnen är märkligt bred och hakan lite gropig. Överläppen är liksom stor och lång. Näsan liknar en hundnos. Hon påminner faktiskt lite om en ... blodhund, tror jag de heter.
Men jag - och detta är dagsens sanning - jag ser det inte.
Jag blundade nyss och försökte se vad det är jag egentligen ser när jag tittar på henne. Men bilden var jättesuddig. Jag såg bara att jag gillade det.
Och då slog det mig att det är inte så stor skillnad mot hemma. Mot hur det var på Planeten. Det pratas så myckt om ut-se-en-de-fix-er-ing och om yta framför innehåll. Jag försöker själv dagligen få mina döttrar att inte alla för idéen om att man måste ha en särskild färg och form. Men ... jag behöver ju inte oroa mig. I själva verket skiter vi i det. När det väl kommer till kritan - då är det inte dt vi ser. Begrepper utseende existerar inte heller här, mer än som något vi bekymrar oss för bara för att ha något att bekymra oss för. Ungefär som man oroar sig för flygplanet ska störta fast man vet att risken är en på tremiljonersexhundrasjuttontusenåttahundratolv. Klyschan om inre skönhet - den är ju ta mig fan sann.
"God morgon jdi-y", kanske någon säger. "Ja", säger jag, "visst är det?"
söndag 11 januari 2009
Formel för tändvätska
Nu, åtminstone för ett ögonblick, till mer prosaiska ting. Och positiva. Vi måste göra positiva saker. När vissa river måste andra bygga upp.
Jag är av diverse just nu ovidkommande orsaker i ett läge där jag dagligen måste producera saker som inte fanns där igår. Jag klagar inte - det är ingen som slängt uppdraget efter mig. Men hur det än är: vissa dagar lyser skaparkraften med mindre låga än andra.
Söndagar är i mitt fall överrepresenterade därvidlag. Jag ägnade därför morgonen åt att smita undan. Lusläste DN och bläddrade bland böcker jag nyss läst och sådana jag planerar att läsa. Och jag stötte raskt på en formel för tändvätska:
a. "Enligt honom [Ernst Billgren] är självkritik en stoppande kraft: 'Bättre att göra något och sedan försöka tycka det är bra (som många gör med sina barn), än försöka göra om det man gjort till något bra (som tyvärr vissa också gör med sina barn)'". (DN 11/1, pappersupplagan)
b. "Det finns ingen fantasi. Det finns finns bara det som kommit in i huvudet på ett eller annat sätt. Och kommer ut i andra kombinationer." (Ur C J De Geers tjusiga självbiografi)
Om man lägger ihop a och b så ska man alltså ta något som finns i huvudet bara, eftersom det är det enda som finns, och så göra något av det, utan så mycket idéer om stil och smak - och sedan försöka komma på vad som är poängen med det som blev och lära sig gilla det.
Jag gillar det receptet.
Jag är av diverse just nu ovidkommande orsaker i ett läge där jag dagligen måste producera saker som inte fanns där igår. Jag klagar inte - det är ingen som slängt uppdraget efter mig. Men hur det än är: vissa dagar lyser skaparkraften med mindre låga än andra.
Söndagar är i mitt fall överrepresenterade därvidlag. Jag ägnade därför morgonen åt att smita undan. Lusläste DN och bläddrade bland böcker jag nyss läst och sådana jag planerar att läsa. Och jag stötte raskt på en formel för tändvätska:
a. "Enligt honom [Ernst Billgren] är självkritik en stoppande kraft: 'Bättre att göra något och sedan försöka tycka det är bra (som många gör med sina barn), än försöka göra om det man gjort till något bra (som tyvärr vissa också gör med sina barn)'". (DN 11/1, pappersupplagan)
b. "Det finns ingen fantasi. Det finns finns bara det som kommit in i huvudet på ett eller annat sätt. Och kommer ut i andra kombinationer." (Ur C J De Geers tjusiga självbiografi)
Om man lägger ihop a och b så ska man alltså ta något som finns i huvudet bara, eftersom det är det enda som finns, och så göra något av det, utan så mycket idéer om stil och smak - och sedan försöka komma på vad som är poängen med det som blev och lära sig gilla det.
Jag gillar det receptet.
lördag 10 januari 2009
Mänsklighet efterlyses
Tanks dödade 8. 792 dödade på två veckor. Norsk hjälpbil träffad - Norsk Folkehjelp misstänker att de blivit ett mål. Ingen av sidorna vill acceptera FN:s resolution om vapenvila. USA stödjer texten i densamma men vill inte skriva på (!) Påståenden om att barn används som mänskliga sköldar.
Och detta är bara exempel på förmiddagens rubriker. Som mina tre barn har läst. I bilen på väg till skidbacken ombeds jag förklara. Det går väl ... sådär.
Men dessa rubriker och vad som ligger bakom dem är inte det enda som gör mig matt i själen. Det är också det som händer här och där och överallt, i krigets spår. Låt mig ta två exempel:
1. Surfa runt i bloggosfären ett slag. Det är som att gå runt på skolgården under ett slagsmål. Alla vet vem som började. Alla väljer sida. Med stirrig blick och svettiga pannor. Blodfyllda reptilhjärnor. Som min katt när den känner doften av annan katt. Eller skadad råtta.
Jag har själv letat efter lämpliga demonstrationer. Man vill ju känna att man agerar. Men till syvende och sist går jag inte dit. Det kanske är fel, men: det beror inte på lathet eller ignorans. Det beror på att jag mår illa av den stridsvilja kriget väcker. Jag kan inte värja mig från känslan av att krig göder dåliga sidor hos oss, även när vi höjer våra röster mot just kriget.
Om ni inte alls fattar vad jag menar, gå då ut i bloggosfären och lyssna. Om hälften av vissa svenska bloggares förställningar om israeler respektive palestinier vore sanna, då borde man lämpligen sätta upp ett elstängsel runt hela regionen och låta dem ta kål på varandra. Så många är dt nämligen som tvärsäkert uttalar sig om respektive stats/folks/religioners uselhet att om man lägger samman bilderna liknar det mest Dantes 9:e och 10:e krets.
Jag är hemsk som tänker tanken, men här kommer den: Jag misstänker att en och annan som nu engagerar sig så hett kommer att känna viss tomhet den dag kriget tar slut.
2. Vad är det med krigsfotografier som är så läskigt? Skräcken, sorgen, blodet - förstås. Men också detta att bilderna är så ...välkomponerade. Människor på flykt fotas till exempel ofta framifrån. Fotografen står alltså riktad mot det som människorna flyr ifrån. En rimlig aktion från fotografens sida vore att springa åt samma håll som de flyende. Bilder tagna på det viset, i flykten - jag tror att de skulle kännas mer trovärdiga. De skjuter därborta! Spring för helvete!
Nu menar jag inte att det vi får se är regisserat i så motto att det vi ser inte är sant. Jag tror visst de gestaltar något som finns, fullt ut. Men det som äcklar mig är känslan av att det finns en estetik, ett slags konstnärsskap som bredrivs här. Och, givetvis, en geschäft. TV-kanaler, fotografer, korrar - jag kommer inte ifrån känslan av att de samtidigt som de gör det nödvändiga - rapporterar - också tar positioner, slåss om marknadsandelar.
Nej, jag tycker inte att vare sig journalister eller vanliga Svenssons ska lägga sig ner och käka ostbågar, spela tv-spel och onanera istället för att protestera mot kriget.
Men jag önskar att vi kunde vara ... mänskligare.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=872328
Och detta är bara exempel på förmiddagens rubriker. Som mina tre barn har läst. I bilen på väg till skidbacken ombeds jag förklara. Det går väl ... sådär.
Men dessa rubriker och vad som ligger bakom dem är inte det enda som gör mig matt i själen. Det är också det som händer här och där och överallt, i krigets spår. Låt mig ta två exempel:
1. Surfa runt i bloggosfären ett slag. Det är som att gå runt på skolgården under ett slagsmål. Alla vet vem som började. Alla väljer sida. Med stirrig blick och svettiga pannor. Blodfyllda reptilhjärnor. Som min katt när den känner doften av annan katt. Eller skadad råtta.
Jag har själv letat efter lämpliga demonstrationer. Man vill ju känna att man agerar. Men till syvende och sist går jag inte dit. Det kanske är fel, men: det beror inte på lathet eller ignorans. Det beror på att jag mår illa av den stridsvilja kriget väcker. Jag kan inte värja mig från känslan av att krig göder dåliga sidor hos oss, även när vi höjer våra röster mot just kriget.
Om ni inte alls fattar vad jag menar, gå då ut i bloggosfären och lyssna. Om hälften av vissa svenska bloggares förställningar om israeler respektive palestinier vore sanna, då borde man lämpligen sätta upp ett elstängsel runt hela regionen och låta dem ta kål på varandra. Så många är dt nämligen som tvärsäkert uttalar sig om respektive stats/folks/religioners uselhet att om man lägger samman bilderna liknar det mest Dantes 9:e och 10:e krets.
Jag är hemsk som tänker tanken, men här kommer den: Jag misstänker att en och annan som nu engagerar sig så hett kommer att känna viss tomhet den dag kriget tar slut.
2. Vad är det med krigsfotografier som är så läskigt? Skräcken, sorgen, blodet - förstås. Men också detta att bilderna är så ...välkomponerade. Människor på flykt fotas till exempel ofta framifrån. Fotografen står alltså riktad mot det som människorna flyr ifrån. En rimlig aktion från fotografens sida vore att springa åt samma håll som de flyende. Bilder tagna på det viset, i flykten - jag tror att de skulle kännas mer trovärdiga. De skjuter därborta! Spring för helvete!
Nu menar jag inte att det vi får se är regisserat i så motto att det vi ser inte är sant. Jag tror visst de gestaltar något som finns, fullt ut. Men det som äcklar mig är känslan av att det finns en estetik, ett slags konstnärsskap som bredrivs här. Och, givetvis, en geschäft. TV-kanaler, fotografer, korrar - jag kommer inte ifrån känslan av att de samtidigt som de gör det nödvändiga - rapporterar - också tar positioner, slåss om marknadsandelar.
Nej, jag tycker inte att vare sig journalister eller vanliga Svenssons ska lägga sig ner och käka ostbågar, spela tv-spel och onanera istället för att protestera mot kriget.
Men jag önskar att vi kunde vara ... mänskligare.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=872328
onsdag 7 januari 2009
Gandhi, come back
Jag är säker på ganska mycket. Säker på att det som åker upp oftast kommer ner. På vad mitt egentliga namn är. På att det som göms i snö kommer upp under klimatförändringar (förutsatt att ... ja, ni fattar). På att julmust är gott. På vad jag tycker om Kim Källström. På att jag älskar vissa personer.
Och så vidare.
Men det enda jag är säker på gällande det som flest antal bloggposter handlar om just nu - Gaza - är att jag blir bedrövad av det som sker och framför allt över att jag inte har en aning om hur man ska nå en lösning.
Att protestera mot Israel ter sig förstås logiskt. Men samtidigt är vi ju inte historielösa. Vi vet att Hamas länge har arrangerat terrordåd i Israel och att deras målsättning är att sudda ut ISrael från kartan.
Kanske ska man då stödja Israel? Låta dem sudda ut Hamas? Men det går ju inte - ånyo emedan vi inte är historielösa. Vi vet hur Israel bildades. Vi vet hur Israel har agerat. Men vi vet också varför de har agerat som de har agerat. Och vi vet en av anledningarna till att Israel bildades. Och varför det skedde just där.
En Gandhi på vardera sidan, kanske. Jag ser ingen annan råd.
Och så vidare.
Men det enda jag är säker på gällande det som flest antal bloggposter handlar om just nu - Gaza - är att jag blir bedrövad av det som sker och framför allt över att jag inte har en aning om hur man ska nå en lösning.
Att protestera mot Israel ter sig förstås logiskt. Men samtidigt är vi ju inte historielösa. Vi vet att Hamas länge har arrangerat terrordåd i Israel och att deras målsättning är att sudda ut ISrael från kartan.
Kanske ska man då stödja Israel? Låta dem sudda ut Hamas? Men det går ju inte - ånyo emedan vi inte är historielösa. Vi vet hur Israel bildades. Vi vet hur Israel har agerat. Men vi vet också varför de har agerat som de har agerat. Och vi vet en av anledningarna till att Israel bildades. Och varför det skedde just där.
En Gandhi på vardera sidan, kanske. Jag ser ingen annan råd.
tisdag 6 januari 2009
bokkedja
Hittade fenomenet "bokkedja". Idén går ut på att man väljer en bok utifrån ett givet tema och sedan länkar denna titel till en rad andra via associationer av något slag.
Här är min bokkedja, temat var "nystart":
Jag börjar med P O Enqvists Ett annat liv. En berättelse om vägen från vaggan till en nystart som tycks stå farligt nära gravkanten. Jag gillade boken skarpt, dock mer för dess litterära kvaliteter än för de ... vad ska jag säga, mänskliga kanske. Det är så skickligt byggt att det nästan gör ont. Jag såg en gång en erfaren styckare i arbete och det kändes inte helt olikt. Denna rakbladsvassa kniv som med sådan precision skiljde kött från ben och filé från fransyska ... Är det Enqvist som håller i kniven? Nej, han är snarare knivsliparen ... Och boken är kniven och kroppen som styckas är det som ska berättas. Jag läser ett kapitel och kniven gör några snabba snitt, jag behöver inte styra, det är bara att låta handen följa med. Kapitel för kapitel blottläggs vägen från vaggan till gravkantens nystart. En väg som alltså är Enqvists egen. Men ... det är inte bara det faktum att han skriver om sig själv i tredje person som får åtminstone denne läsare att läsa berättelsen som en konstruktion, som en historia som egentligen är frikopplad från upphovsmannen. Jag har inga problem med det - det är en roman, kort och gott.
Det är gott om biografier och självbiografier just nu. I en hög för nyss avklarat häckar en snygg liten bok av C J de Geer - Jakten mot nollpunkten. Här handlar det om ett mer personligt tilltal, ett mer oreflekterat ösande ur minnesbanken. Struktur saknas nästan helt (jag har i alla fall inte upptäckt någon) - han hoppar fram och tillbaka i tiden, kommer in på ett stickspår, noterar detta men fullföljer ändå färden, väljer så småningom en ny tråd till synes utan större urskiljning ... och ändå blir det aldrig ointressant. Tvärtom. Det är underhållande, det är rikt, det är roligt och stimulerande för fantasin och den egna kreativiteten. Precis som hans konst i övrigt, tror jag. Jag har bara sett några installationer (Tårtan såg jag aldrig), men jag fick samma känsla där. Och precis som han själv, får jag för mig. Det finns mycket vi inte får veta om hans livstråd, betydligt mindre än vi får veta om Enqvists. Men vi får kanske ändå mer av författaren själv. Vilket det ju kan finnas något slags poäng i. Även om jag skattar fiktion och gestaltning högre, egentligen.
Apropå gestaltning: Göran Tunström. I hans romaner finns mycket självbiografiskt stoff – fadern och avsaknaden av densamme, psykisk sjukdom, frun, graviditetspsykos, hemstaden Sunne, behovet av att finna en balans mellan det sinnliga och det översinnliga, etc. Men – Prästungen undantagen – här handlar det just om ren och skär gestaltning. Ökenbrevet, exempelvis, som i princip handlar om hur Jesus (bokens jag) slutligen accepterar sin roll som Messias – visst finns det en massa religiös tematik där, men jag läser den främst som en klassisk bildningsroman, en skildring av en ung mans tillblivelse (eller snarare författarens upplevelse av sin egen). Att acceptera Messiasrollen är att acceptera att man är människa bland människor. Ungefär som Djungelboken. När Mowgli ger upp sina försök att bli, i tur och ordning, varg, björn, orm, apa och gam och går in i mänskobyn – då blir han vuxen. Den här tematiken finns också i Juloratoriet (som f ö går som följetong på P1 just nu). Det var den första bok jag läste av GT. På ett 28-timmarståg mellan Bombay och Calcutta. En så jävla rik roman med ett sådant överflöd av grovt & lent och upp & ner att jag kände mig som ... centrifugerad. Det var, för att citera Tunström, ”ett sådant där ögonblick som bestämmer en”. Min riktning hade justerats ett tvåsiffrigt antal grader när jag anlöpte Calcutta Central Railway Station.
Ett liknande ögonblick: När jag läste En världsomsegling under havet av Jules Verne. En polare som är psykolog påstår att jag egentligen upptäckte mitt undermedvetna när jag läste den, själv tror jag att jag upptäckte Jorden. Att jag förstod något om den. Att det finns grejer i den man inte vet något om, sådant som inte syns på tv, platser inga skyltar pekar mot. Och att man måste uppsöka dem. Jag minns nu mycket lite av storyn, det är mest bilder. Och så kapten Nemo, förstås. En gestalt som f ö Enqvist använt.
Här är min bokkedja, temat var "nystart":
Jag börjar med P O Enqvists Ett annat liv. En berättelse om vägen från vaggan till en nystart som tycks stå farligt nära gravkanten. Jag gillade boken skarpt, dock mer för dess litterära kvaliteter än för de ... vad ska jag säga, mänskliga kanske. Det är så skickligt byggt att det nästan gör ont. Jag såg en gång en erfaren styckare i arbete och det kändes inte helt olikt. Denna rakbladsvassa kniv som med sådan precision skiljde kött från ben och filé från fransyska ... Är det Enqvist som håller i kniven? Nej, han är snarare knivsliparen ... Och boken är kniven och kroppen som styckas är det som ska berättas. Jag läser ett kapitel och kniven gör några snabba snitt, jag behöver inte styra, det är bara att låta handen följa med. Kapitel för kapitel blottläggs vägen från vaggan till gravkantens nystart. En väg som alltså är Enqvists egen. Men ... det är inte bara det faktum att han skriver om sig själv i tredje person som får åtminstone denne läsare att läsa berättelsen som en konstruktion, som en historia som egentligen är frikopplad från upphovsmannen. Jag har inga problem med det - det är en roman, kort och gott.
Det är gott om biografier och självbiografier just nu. I en hög för nyss avklarat häckar en snygg liten bok av C J de Geer - Jakten mot nollpunkten. Här handlar det om ett mer personligt tilltal, ett mer oreflekterat ösande ur minnesbanken. Struktur saknas nästan helt (jag har i alla fall inte upptäckt någon) - han hoppar fram och tillbaka i tiden, kommer in på ett stickspår, noterar detta men fullföljer ändå färden, väljer så småningom en ny tråd till synes utan större urskiljning ... och ändå blir det aldrig ointressant. Tvärtom. Det är underhållande, det är rikt, det är roligt och stimulerande för fantasin och den egna kreativiteten. Precis som hans konst i övrigt, tror jag. Jag har bara sett några installationer (Tårtan såg jag aldrig), men jag fick samma känsla där. Och precis som han själv, får jag för mig. Det finns mycket vi inte får veta om hans livstråd, betydligt mindre än vi får veta om Enqvists. Men vi får kanske ändå mer av författaren själv. Vilket det ju kan finnas något slags poäng i. Även om jag skattar fiktion och gestaltning högre, egentligen.
Apropå gestaltning: Göran Tunström. I hans romaner finns mycket självbiografiskt stoff – fadern och avsaknaden av densamme, psykisk sjukdom, frun, graviditetspsykos, hemstaden Sunne, behovet av att finna en balans mellan det sinnliga och det översinnliga, etc. Men – Prästungen undantagen – här handlar det just om ren och skär gestaltning. Ökenbrevet, exempelvis, som i princip handlar om hur Jesus (bokens jag) slutligen accepterar sin roll som Messias – visst finns det en massa religiös tematik där, men jag läser den främst som en klassisk bildningsroman, en skildring av en ung mans tillblivelse (eller snarare författarens upplevelse av sin egen). Att acceptera Messiasrollen är att acceptera att man är människa bland människor. Ungefär som Djungelboken. När Mowgli ger upp sina försök att bli, i tur och ordning, varg, björn, orm, apa och gam och går in i mänskobyn – då blir han vuxen. Den här tematiken finns också i Juloratoriet (som f ö går som följetong på P1 just nu). Det var den första bok jag läste av GT. På ett 28-timmarståg mellan Bombay och Calcutta. En så jävla rik roman med ett sådant överflöd av grovt & lent och upp & ner att jag kände mig som ... centrifugerad. Det var, för att citera Tunström, ”ett sådant där ögonblick som bestämmer en”. Min riktning hade justerats ett tvåsiffrigt antal grader när jag anlöpte Calcutta Central Railway Station.
Ett liknande ögonblick: När jag läste En världsomsegling under havet av Jules Verne. En polare som är psykolog påstår att jag egentligen upptäckte mitt undermedvetna när jag läste den, själv tror jag att jag upptäckte Jorden. Att jag förstod något om den. Att det finns grejer i den man inte vet något om, sådant som inte syns på tv, platser inga skyltar pekar mot. Och att man måste uppsöka dem. Jag minns nu mycket lite av storyn, det är mest bilder. Och så kapten Nemo, förstås. En gestalt som f ö Enqvist använt.
måndag 5 januari 2009
kapitalismen räddade romanen?
Igår kväll, i kön på Konsum, med en bloggpost angående skräplitteratur i färskt minne: jag bläddrar bland pocketböckerna som skyltas mellan kvällstidningarna och halstabletterna. Hittar Mig äger ingen och Låt den rätte komma in. Och följande slår mig:
På åttiotalet trodde många av kultursidornas skribenter att litteraturen var på väg att tyna bort. Man sa i princip att inom något decennium skulle det bara finnas två sorters läsare:
1) blott en försvinnande liten krets som intresserade sig för den allra tyngsta litteraturen och
2) en relativt begränsad skara jönsar som skulle förgylla vardagen med ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur”.
Jag var ung och nyanländ. Euforin över att vistas på Jorden hade lagt sig. Vad var nu detta? Jag hade just upptäckt romanen - och då skulle den plötsligt dö. Vad var det för en idiotisk epok man hamnat i? Jag sörjde svårt min jordiska samtid och jag lärde mig det för mig dittills okända begreppet melankoli. Men, samtidigt ... Idéer om hjältemodiga insatser spreds som droppar av svart vodka i mitt blod och blev till nattliga planer: jag skulle, när romanen slutligen dragit sin sista suck (vilket jag med ledning av nyss nämnda skribenter förstod skulle ske vilken dag som helst), slå världen med häpnad med just en roman så fröjdefull att den fick såväl tanter i Sibirien som mäklare på Manhattan på knä och litteraturkritikerna att vråla: Romanens återkomst! Litteraturens räddare har nedstigit mitt i bland oss!
Men hej vad man bedrog sig.
Nu köper folk Strindberg med kvällstidningarna och alltifrån Enquist till Sartre i Pressbyrån. Också svårtuggad litteratur går uppenbarligen att både sälja och läsa.
Vad beror det på? Ett stort tryck underifrån - miljontals svenskar som ringer till förlagen och kräver nytryck av Främlingen, Iliaden och En herrgårdssägen? Eller smarta, driftiga och rätt vågade strateger på bokförlagen som utökat pocketutbudet och hittat nya försäljningsställen och lanseringsmetoder?
Jag tror på det senare. Och jag, som var vänsteranhängare redan på Planeten (fast där kallade vi det inte vänster och höger utan Med knäskydd respektive Utan knäskydd) blir nästan stum i tangentbordet när jag tänker på det. Tänk att det kan råda sådan harmoni mellan kapital och ideal.
Trots att bokförlagen sköt mina planer i sank stämmer de mig lätt optimistisk. Hoppas nu att deras självförtroende kan bli så stort att de kan undgå att fastna i det deckardike de tycks ha åtminstone ett hjul i. Jag har inget principiellt emot deckare (även om jag personligen lätt somnar av dem); jag menar bara att dikeskörningar är dåliga. Vad för slags diken det än är fråga om. Utnyttja hela vägbreddens gestalningsmöjligheter!
Och tänk om företag i andra kulturbranscher kunde tänka på samma sätt: "folk vill ha det som är bra, vi måste bara se till att det blir lättillgängligt och billigt". Vad skulle det får för konsekvenser för till exempel SF och skivbolagen?
På åttiotalet trodde många av kultursidornas skribenter att litteraturen var på väg att tyna bort. Man sa i princip att inom något decennium skulle det bara finnas två sorters läsare:
1) blott en försvinnande liten krets som intresserade sig för den allra tyngsta litteraturen och
2) en relativt begränsad skara jönsar som skulle förgylla vardagen med ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur”.
Jag var ung och nyanländ. Euforin över att vistas på Jorden hade lagt sig. Vad var nu detta? Jag hade just upptäckt romanen - och då skulle den plötsligt dö. Vad var det för en idiotisk epok man hamnat i? Jag sörjde svårt min jordiska samtid och jag lärde mig det för mig dittills okända begreppet melankoli. Men, samtidigt ... Idéer om hjältemodiga insatser spreds som droppar av svart vodka i mitt blod och blev till nattliga planer: jag skulle, när romanen slutligen dragit sin sista suck (vilket jag med ledning av nyss nämnda skribenter förstod skulle ske vilken dag som helst), slå världen med häpnad med just en roman så fröjdefull att den fick såväl tanter i Sibirien som mäklare på Manhattan på knä och litteraturkritikerna att vråla: Romanens återkomst! Litteraturens räddare har nedstigit mitt i bland oss!
Men hej vad man bedrog sig.
Nu köper folk Strindberg med kvällstidningarna och alltifrån Enquist till Sartre i Pressbyrån. Också svårtuggad litteratur går uppenbarligen att både sälja och läsa.
Vad beror det på? Ett stort tryck underifrån - miljontals svenskar som ringer till förlagen och kräver nytryck av Främlingen, Iliaden och En herrgårdssägen? Eller smarta, driftiga och rätt vågade strateger på bokförlagen som utökat pocketutbudet och hittat nya försäljningsställen och lanseringsmetoder?
Jag tror på det senare. Och jag, som var vänsteranhängare redan på Planeten (fast där kallade vi det inte vänster och höger utan Med knäskydd respektive Utan knäskydd) blir nästan stum i tangentbordet när jag tänker på det. Tänk att det kan råda sådan harmoni mellan kapital och ideal.
Trots att bokförlagen sköt mina planer i sank stämmer de mig lätt optimistisk. Hoppas nu att deras självförtroende kan bli så stort att de kan undgå att fastna i det deckardike de tycks ha åtminstone ett hjul i. Jag har inget principiellt emot deckare (även om jag personligen lätt somnar av dem); jag menar bara att dikeskörningar är dåliga. Vad för slags diken det än är fråga om. Utnyttja hela vägbreddens gestalningsmöjligheter!
Och tänk om företag i andra kulturbranscher kunde tänka på samma sätt: "folk vill ha det som är bra, vi måste bara se till att det blir lättillgängligt och billigt". Vad skulle det får för konsekvenser för till exempel SF och skivbolagen?
fredag 2 januari 2009
Dessa kotterier!
2:e januari. Kallt som fan. På Planeten var det sällan såhär kallt. Jag har fortfarande inte vant mig.
Men i DN skrivs det ånyo om klimatförändringar - idag av hr utrikesministern.
Alla pratar om global uppvärmning numera. Media, politiker, bloggare, tanterna i personalrummet, expediterna på ICA, bilförsäljarna ... vi vill alla vara mest pålästa och agera klokast.
Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagskvällarna.
Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över Jordens bedrövligheter: Människans behov(?) av att förminska sig till att bli blott en del av ett gäng.
Dessa kotterier. Dessa kretsar. Dessa sekter.
Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Jag gillar människor och vill leva bland dem (betänk att jag en gång hade ett val - att leta vidare eller bli kvar här!) Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.
Vi som har de rätta värderingarna. Vi som vet vad som är bra litteratur. Vi som äter rätt mat. vi som har fetast klocka. Vi som har stil. Vi som är oppositionella. Vi som hör hit. Vi som är starkast. Vi som har rätt tro.
Som sagt: bedrövligt.
Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.
Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen. Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Bettan och Mange och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.
Vilket skönt klot det skulle bli.
Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Jag anar en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, precis när jag kommit hit, fanns punkare, raggare och syntare. Idag verkar antalet ungdomsgäng med musik på agendan var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, mode, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen: gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi.
Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju VI som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.
Men i DN skrivs det ånyo om klimatförändringar - idag av hr utrikesministern.
Alla pratar om global uppvärmning numera. Media, politiker, bloggare, tanterna i personalrummet, expediterna på ICA, bilförsäljarna ... vi vill alla vara mest pålästa och agera klokast.
Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagskvällarna.
Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över Jordens bedrövligheter: Människans behov(?) av att förminska sig till att bli blott en del av ett gäng.
Dessa kotterier. Dessa kretsar. Dessa sekter.
Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Jag gillar människor och vill leva bland dem (betänk att jag en gång hade ett val - att leta vidare eller bli kvar här!) Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.
Vi som har de rätta värderingarna. Vi som vet vad som är bra litteratur. Vi som äter rätt mat. vi som har fetast klocka. Vi som har stil. Vi som är oppositionella. Vi som hör hit. Vi som är starkast. Vi som har rätt tro.
Som sagt: bedrövligt.
Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.
Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen. Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Bettan och Mange och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.
Vilket skönt klot det skulle bli.
Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Jag anar en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, precis när jag kommit hit, fanns punkare, raggare och syntare. Idag verkar antalet ungdomsgäng med musik på agendan var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, mode, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen: gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi.
Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju VI som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
