Det här med bloggar

Sedan jag började med en själv - vilket hände av en slump så märkvärdig att det lätt kunde ha förväxlats med en tanke - har jag jag också konsumerat en mängd bloggtext.

Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.

Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...

Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.

Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.

Och inte alls som i bloggen.

I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.

Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.

Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?

Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.

Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.

Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.