Jag rågillar Annika Norlins två projekt - Hello Saferide och Säkert!
Jag gillar plattor som heter "More modern short stories from ...".
Jag gillar hennes norrländska uttal ("själv" med motorvägsbrett "ä" och tremetersnötjocka "l"), hennes okonstlade röst, de snygga popmelodierna med alla "aaaaaa"-partier.
Och jag gillar hennes texter. Egensinniga oblyga tankar och känslor förklädda i slagfärdiga vardagsbilder. Som dessutom är listigt försåtminerade.
Därför klickade jag glatt in mig här, där AN skriver om poptextförfattare hon gillar. Sidan är nystartad, hon har bara tagit upp ett dussin namn, men i min bok finns det redan fyra goda skäl att hålla koll på den:
1) Sidan heter "Waiting around to die" (och om det är ngn som till äventyrs inte känner igen den titeln så anbefalles han/hon genast att lyssna in sig på Townes van Zandt) - bara en sådan sak.
2) Bland det första dussinet bidrag finns I want you (Costello), The outdoor type (Lemonheads) och Jag står här på ett torg (Ulla Sjöblom + Lars Forsells geniala antikrigsöversättning) - bredd och briljans!
3) Hon verkar ha ett egensinnigt öga även när hon skriver om andras texter.
4) Jag fick flera stalltips på en kvart.
söndag 22 februari 2009
Variationer
Först ett citat som säger något som jag tycker stämmer:
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
Melodiradion; vart tog den vägen? Där fick man en musikalisk allmänbildning, tycker jag. Ena sekunden en beatleslåt, sen Piaf, därpå dragspel med Jularbo, sedan Sinatra etc. När de kommersiella radiokanalerna kom sades det att utbudet skulle bli bredare och mer varierat. Hallå, vad hände? Alla är så nischade och spelar bara en typ av musik. Jättetråkigt. Ungar idag lyssnar mest på kanaler som är så ängsliga och bara spelar samma grejer. De får noll koll bakåt i tiden. Vem fan är Lill Lindfors? Det är knappt att de vet vem Madonna är. Nä, jag vill ha tillbaka en kanal som spelar alla typer av musik. Från Jussi Björling till the Ark.
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
måndag 16 februari 2009
Det här med bloggar
Sedan jag började med en själv - vilket hände av en slump så märkvärdig att det lätt kunde ha förväxlats med en tanke - har jag jag också konsumerat en mängd bloggtext.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
