Jag rågillar Annika Norlins två projekt - Hello Saferide och Säkert!
Jag gillar plattor som heter "More modern short stories from ...".
Jag gillar hennes norrländska uttal ("själv" med motorvägsbrett "ä" och tremetersnötjocka "l"), hennes okonstlade röst, de snygga popmelodierna med alla "aaaaaa"-partier.
Och jag gillar hennes texter. Egensinniga oblyga tankar och känslor förklädda i slagfärdiga vardagsbilder. Som dessutom är listigt försåtminerade.
Därför klickade jag glatt in mig här, där AN skriver om poptextförfattare hon gillar. Sidan är nystartad, hon har bara tagit upp ett dussin namn, men i min bok finns det redan fyra goda skäl att hålla koll på den:
1) Sidan heter "Waiting around to die" (och om det är ngn som till äventyrs inte känner igen den titeln så anbefalles han/hon genast att lyssna in sig på Townes van Zandt) - bara en sådan sak.
2) Bland det första dussinet bidrag finns I want you (Costello), The outdoor type (Lemonheads) och Jag står här på ett torg (Ulla Sjöblom + Lars Forsells geniala antikrigsöversättning) - bredd och briljans!
3) Hon verkar ha ett egensinnigt öga även när hon skriver om andras texter.
4) Jag fick flera stalltips på en kvart.
söndag 22 februari 2009
Variationer
Först ett citat som säger något som jag tycker stämmer:
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
Melodiradion; vart tog den vägen? Där fick man en musikalisk allmänbildning, tycker jag. Ena sekunden en beatleslåt, sen Piaf, därpå dragspel med Jularbo, sedan Sinatra etc. När de kommersiella radiokanalerna kom sades det att utbudet skulle bli bredare och mer varierat. Hallå, vad hände? Alla är så nischade och spelar bara en typ av musik. Jättetråkigt. Ungar idag lyssnar mest på kanaler som är så ängsliga och bara spelar samma grejer. De får noll koll bakåt i tiden. Vem fan är Lill Lindfors? Det är knappt att de vet vem Madonna är. Nä, jag vill ha tillbaka en kanal som spelar alla typer av musik. Från Jussi Björling till the Ark.
Därpå info om vem som sa det: Christer Lindarw.
Och på det ett litet modest jippi över det faktum att människor är runda och inte platta.
Alltså, det är väl inget konstigt med att en melodifestivalare kan tycka ovanstående, även om han tillhör dem som antagligen spelas i de förkättrade kanaler han nämner. Att även en dörrvakt kan läsa Edith Södergran. Att en skönhetsdrottning kan räkna ner från hundra. Tvärtom - för människor ju aldrig bara si eller så; de är snarare väldigt ofta både och.
Men ibland får jag för mig att vissa av dessa människor som givetvis också är både si och så har problem med detta och försöker förenkla tillvaron genom att dela in andra i si-personer och så-personer.
Kanske är det bara jag som är känslig och hör saker som inte finns. Kanske har jag beamat för mycket. Men, oaktat orsaken, jag känner lättnad när folk som jag tror har hamnat i vissas si-fack plötsligt dyker upp och säger: "så".
"Äh, det kan vara olika", brukar min fru säga.
När jag blir kung ska det vara mitt valspråk.
måndag 16 februari 2009
Det här med bloggar
Sedan jag började med en själv - vilket hände av en slump så märkvärdig att det lätt kunde ha förväxlats med en tanke - har jag jag också konsumerat en mängd bloggtext.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
Och jag har dragit en nedslående slutsats: När bloggen används som dagbok är det på en väsentlig punkt betydligt sämre än nyss nämnda dagbok.
Det blir tydligt när man läser de dagböcker som publicerats de senaste åren: Lars Norén, Virginia Woolf, Aleksandra Kollontaj, Kafka, Torbjörn Säfve, Olof Lagercrantz, Erlander, Ingmar Bergman, Sibelius ...
Dagboken är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng.
Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggdagböckerna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare.
Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe.
Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville?
Men i dagböckerna - där ser man både hur de VILL se ut och ur de EGENTLIGEN ser ut. Och jag är inte riktigt säker på vad jag menar nu, men jag säger det ändå emedan jag tror att det finns ett slags sanning i det: Vi ser vad som finns emellan det som är och det som skulle kunna vara.
Jag landar i ett ställningstagande: dagboksbloggar bör akta sig för att tänka på att de läses. Ett bra sätt att förbättra oddsen för att man ska lyckas med det är att gömma sig bakom anonymiteten. Att kalla sig för något annat än det man heter och inte avslöja hemort eller annat avslöjande. Hemlighetsmakeriet gör att man kan vågar närma sig det som är "sant". Att man vågar skriva sig in på minerat område - ni vet, de där verbala areorna där man känner att orden laddas med innebörd, där geigermätarna börjar ticka, där slagrutan börjar vibrera.
Jag står själv vid kanten av ett sådant område. Alldeles strax ska jag ta ett steg in på det.
onsdag 21 januari 2009
Förändring - så funkar det?
Lukas Moodyson i DN i dag:
Finns det några filmer som du tror har förändrat världen?
- Jag vet inte vad det betyder att förändra världen. Det är omöjligt att göra något som inte förändrar världen eftersom den i sig är föränderlig. Obamas föräldrar kanske såg en skitdålig film som de skrattade åt, vilket ledde till att de blev kära och han föddes. Den filmen förändrade i så fall världen.
En både sympatisk och kittlande tanke. En schysst handling i vardagen kanske förändrar mer än man tror. Ett leende till någon på tunnelbanan, ett ögonkast på gatan, ett uppskattande ord på jobbet, en bok jag köpte på impuls till en polare ... vilka dominobrickor sätts i rörelse?
(Parentetiskt vill jag tillägga att jag med detta inte menar att vi ska ersätta alla samhälls- och världsförbättrande åtgärder med leenden och vänliga ögonkast.)
Lite oroande också: Den där snubben jag gav fingret vid övergångsstället i morse - vad gjorde han sedan? Misshandlade sin fru? Körde för fort och körde på någon?
Finns det några filmer som du tror har förändrat världen?
- Jag vet inte vad det betyder att förändra världen. Det är omöjligt att göra något som inte förändrar världen eftersom den i sig är föränderlig. Obamas föräldrar kanske såg en skitdålig film som de skrattade åt, vilket ledde till att de blev kära och han föddes. Den filmen förändrade i så fall världen.
En både sympatisk och kittlande tanke. En schysst handling i vardagen kanske förändrar mer än man tror. Ett leende till någon på tunnelbanan, ett ögonkast på gatan, ett uppskattande ord på jobbet, en bok jag köpte på impuls till en polare ... vilka dominobrickor sätts i rörelse?
(Parentetiskt vill jag tillägga att jag med detta inte menar att vi ska ersätta alla samhälls- och världsförbättrande åtgärder med leenden och vänliga ögonkast.)
Lite oroande också: Den där snubben jag gav fingret vid övergångsstället i morse - vad gjorde han sedan? Misshandlade sin fru? Körde för fort och körde på någon?
måndag 19 januari 2009
Soft on USA eller När blev USA ont?
Jag erkänner. Jag är lite soft.
Soft on the USA.
När jag var runt 20, på 80-talet, blev jag varse att jag - efter en demonstration utanför USA:s ambassad - inte stod så högt i kurs hos delar av de amerikanska myndigheterna. Jag fick inget visum, helt enkelt.
Stor sak, sa jag. Vem fan bryr sig? Jag vill ändå inte åka till den där korrupta, genomkommersialiserade, rasistiska och kulturimperialistiska - med mera - ursäkten för en nation.
Jag reste åt andra håll istället. Söderut. Österut. Jag följde backpackertraderna och tyckte jag bröt ny mark. Packningen var liten: minimal sovsäck, tandborste, rakhyvel, tre ombyten underkläder, böcker och freestyle. Mycket oamerikanskt, tänkte jag, där jag traskade fram längs ett järnvägsspår, gnolandes en sång vars ursprung jag inte reflekterade närmare över: This land is your land.
Sedan satt jag där, på tåg, båtar, caféer, barer och torg och läste Steinbeck, Kerouac, Salinger, Miller, Bellow och Heller. Medan jag lyssnade på Dylan, N Young, P Smith, Verlaine & Television, Reed och Browne. För att nämna några. Ibland hamnade man på bio. Man såg Deer Hunter för sjuttiofjärde gången. Allen, Scorsese, Coppola (hoppsan - vadan denna idrottsmannagrammatik - ni vet, Wilander och Ljungberg och alla de där som talar om sig själva som indefinita pronomen) ... och Gudfadern del I, II och III. Jag såg faktiskt ettan dubbad till tyska en gång.
Och åren gick.
Inte förrän någon gång på 90-talet insåg jag det: 90% av den kultur jag gillade kom från USA. Min älsklingskategori var allt som gjorde anspråk att fylla kostymen "the great American novel". Road movies var ju populära på 80-talet - gissa vilka bioduksvägar som lockade mig mest? Jag såg mig i spegeln. De små brittiska punkattributen var borta sedan länge. Den franska existensialistiska baskern likaså. Jag såg: Jeans och t-shirt och kängor - persedelar som mycket väl kunde ha varit Woody Guthries (bokstavligt talat - de var rätt slitna). Till fest en slafsig poplinrock och jympaskor - europeism, fast i Woody Allen-tappning. Jag fick en VHS av en god vän - den första film jag såg var the Last Waltz. När Levon Helm laddade upp för sista choruset i the ngiht they drove old dixie down - då grät jag. Även när jag såg den för sjuttiofjärde gången. Vilket skedde fyra dagar senare.
Kort sagt: jag älskade det där landet.
Jag förstod plötsligt något som en gång sades om Palme: Inte konstigt att han var så kritisk mot USA. Man föväntar sig ju det bästa av det man älskar.
Nå.
Denna min ungdoms hemliga förälskelse - som den äldre beniga tjejen med knarkarvibrato som hängde utanför vår skola - varför hade hon redan då gått ner sig så? Hur har USA hamnat i det ideologiska blåshål nationen suttit i under hela min jordtillvaro? Kort sagt: När blev USA en ond nation?
Det började ju så bra. Nybyggarandan (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för urinnevånarna). Viljan att ta sig längre in och längre bort. Ett exploaterande av, men också ett slags respekt för, vildmarken. 1776. För första gången skrevs upplysningstidens tankefrukter in i en nations grundlag. "Alla människor är skapade lika". Ett startskott. Frankrike kom iväg först. De flesta europeiska länder följde. Tågen. Bluesen (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för slaveriet). Edison, Wright, Bell. Bilen (jo, jag vet ...). Filmen. Hollywood (jo ...). VK2 var givetvis inget att yvas över, men nog stod USA rätt högt i kurs i slutet av 40-talet. Fixat Hitler. Inte ockuperat Västeuropa. Pumpat in pengar istället. Byggt upp. Sedan Kylskåp. TV. Mottogs glatt. Elvis.
Kennedy.
Fram hit var USA gott.
Jag menar inte att allt de gjorde - indianer, atombomber och doughnuts -var ok. Men i gemene världsmedborgares ögon stod de för något positivt. En positiv kraft i världen. En värld i världen som nästan var större än själva världen.
Och, om jag är tvungen att kliva fram bakom detta med "världsmedborgarens ögon": 79,2% av landets sammanlagda impact på världen VAR av godo. Det är min åsikt.
Betänk att det var vi européer som hade stått för imperialismen fram till dess. Och SOM vi hade gjort det: I princip hela världen var koloniserad, med undantag för Kina. Och Ryssland, då - men de koloniserade ju själva. Betänk att det var vi som uppfann slaveriet. Liksom skalperandet. Liksom fascismen. Och nazismen. Pommes fritesen. Hamburgaren. Cricketen.
Men så kom alltså Kennedy. Och mordet på densamme. Där någonstans vände det.
Nu: paus.
Jag säger som i Hollywood: to be continued.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article421
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875472
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2346951.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2347065.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2346967.svd
Soft on the USA.
När jag var runt 20, på 80-talet, blev jag varse att jag - efter en demonstration utanför USA:s ambassad - inte stod så högt i kurs hos delar av de amerikanska myndigheterna. Jag fick inget visum, helt enkelt.
Stor sak, sa jag. Vem fan bryr sig? Jag vill ändå inte åka till den där korrupta, genomkommersialiserade, rasistiska och kulturimperialistiska - med mera - ursäkten för en nation.
Jag reste åt andra håll istället. Söderut. Österut. Jag följde backpackertraderna och tyckte jag bröt ny mark. Packningen var liten: minimal sovsäck, tandborste, rakhyvel, tre ombyten underkläder, böcker och freestyle. Mycket oamerikanskt, tänkte jag, där jag traskade fram längs ett järnvägsspår, gnolandes en sång vars ursprung jag inte reflekterade närmare över: This land is your land.
Sedan satt jag där, på tåg, båtar, caféer, barer och torg och läste Steinbeck, Kerouac, Salinger, Miller, Bellow och Heller. Medan jag lyssnade på Dylan, N Young, P Smith, Verlaine & Television, Reed och Browne. För att nämna några. Ibland hamnade man på bio. Man såg Deer Hunter för sjuttiofjärde gången. Allen, Scorsese, Coppola (hoppsan - vadan denna idrottsmannagrammatik - ni vet, Wilander och Ljungberg och alla de där som talar om sig själva som indefinita pronomen) ... och Gudfadern del I, II och III. Jag såg faktiskt ettan dubbad till tyska en gång.
Och åren gick.
Inte förrän någon gång på 90-talet insåg jag det: 90% av den kultur jag gillade kom från USA. Min älsklingskategori var allt som gjorde anspråk att fylla kostymen "the great American novel". Road movies var ju populära på 80-talet - gissa vilka bioduksvägar som lockade mig mest? Jag såg mig i spegeln. De små brittiska punkattributen var borta sedan länge. Den franska existensialistiska baskern likaså. Jag såg: Jeans och t-shirt och kängor - persedelar som mycket väl kunde ha varit Woody Guthries (bokstavligt talat - de var rätt slitna). Till fest en slafsig poplinrock och jympaskor - europeism, fast i Woody Allen-tappning. Jag fick en VHS av en god vän - den första film jag såg var the Last Waltz. När Levon Helm laddade upp för sista choruset i the ngiht they drove old dixie down - då grät jag. Även när jag såg den för sjuttiofjärde gången. Vilket skedde fyra dagar senare.
Kort sagt: jag älskade det där landet.
Jag förstod plötsligt något som en gång sades om Palme: Inte konstigt att han var så kritisk mot USA. Man föväntar sig ju det bästa av det man älskar.
Nå.
Denna min ungdoms hemliga förälskelse - som den äldre beniga tjejen med knarkarvibrato som hängde utanför vår skola - varför hade hon redan då gått ner sig så? Hur har USA hamnat i det ideologiska blåshål nationen suttit i under hela min jordtillvaro? Kort sagt: När blev USA en ond nation?
Det började ju så bra. Nybyggarandan (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för urinnevånarna). Viljan att ta sig längre in och längre bort. Ett exploaterande av, men också ett slags respekt för, vildmarken. 1776. För första gången skrevs upplysningstidens tankefrukter in i en nations grundlag. "Alla människor är skapade lika". Ett startskott. Frankrike kom iväg först. De flesta europeiska länder följde. Tågen. Bluesen (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för slaveriet). Edison, Wright, Bell. Bilen (jo, jag vet ...). Filmen. Hollywood (jo ...). VK2 var givetvis inget att yvas över, men nog stod USA rätt högt i kurs i slutet av 40-talet. Fixat Hitler. Inte ockuperat Västeuropa. Pumpat in pengar istället. Byggt upp. Sedan Kylskåp. TV. Mottogs glatt. Elvis.
Kennedy.
Fram hit var USA gott.
Jag menar inte att allt de gjorde - indianer, atombomber och doughnuts -var ok. Men i gemene världsmedborgares ögon stod de för något positivt. En positiv kraft i världen. En värld i världen som nästan var större än själva världen.
Och, om jag är tvungen att kliva fram bakom detta med "världsmedborgarens ögon": 79,2% av landets sammanlagda impact på världen VAR av godo. Det är min åsikt.
Betänk att det var vi européer som hade stått för imperialismen fram till dess. Och SOM vi hade gjort det: I princip hela världen var koloniserad, med undantag för Kina. Och Ryssland, då - men de koloniserade ju själva. Betänk att det var vi som uppfann slaveriet. Liksom skalperandet. Liksom fascismen. Och nazismen. Pommes fritesen. Hamburgaren. Cricketen.
Men så kom alltså Kennedy. Och mordet på densamme. Där någonstans vände det.
Nu: paus.
Jag säger som i Hollywood: to be continued.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article421
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875472
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2346951.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2347065.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2346967.svd
lördag 17 januari 2009
Från mitt fotoalbum
Jag satt och rensade bland lite gammalt skräp. Hittade en bild jag tog när jag for förbi här första gången. Först tio år senare gick jag ner för landning.Vi möttes på en rymdpromenad. Notera hans flackande blick. Jag hade ännu inte antagit människoskepnad.
tisdag 13 januari 2009
Identifikation
Jag läste nyss detta i en roman jag köpte på Centralen:
En natt i slutet av 1984 klev jag ut från en krog och jag var blott en reflex ifrån att traska rätt ut i Strömmen. Det kunde ha blivit slutet på historien, så kallt var vattnet och så full var jag, men i stället blev det en början. Jag tvärnitade alltså på kajkanten efter att reptilhjärnan hade registrerat ett blänk några meter längre fram och några meter längre ner, stod där och svajade tills jag återfått något slags jämvikt och la mig därefter på stenläggningen för att sova. Men det var lögn i helvete att få en blund i ögonen. Alldeles i närheten, någonstans ute i dimman som låg som en krutrök runt mig, var det nämligen någon som skrek, om och om igen, som en outtröttlig jävla mistlur: "Jag är normal! Jag är normaaaal!Jag är normaaaaaaaaaal!"
Den där rösten ... kors, det var ju jag!
En natt i slutet av 1984 klev jag ut från en krog och jag var blott en reflex ifrån att traska rätt ut i Strömmen. Det kunde ha blivit slutet på historien, så kallt var vattnet och så full var jag, men i stället blev det en början. Jag tvärnitade alltså på kajkanten efter att reptilhjärnan hade registrerat ett blänk några meter längre fram och några meter längre ner, stod där och svajade tills jag återfått något slags jämvikt och la mig därefter på stenläggningen för att sova. Men det var lögn i helvete att få en blund i ögonen. Alldeles i närheten, någonstans ute i dimman som låg som en krutrök runt mig, var det nämligen någon som skrek, om och om igen, som en outtröttlig jävla mistlur: "Jag är normal! Jag är normaaaal!Jag är normaaaaaaaaaal!"
Den där rösten ... kors, det var ju jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
