Välgörenhet

Juldag.

Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur ensam en rymdresenär kan känna sig under denna märkliga helg. Få saker påminner mig så mycket om mitt ursprung som detta frossande i meningslös konsumtion och i mina ögon komplett meningslösa traditioner.

Men det vore också förmätet. Jag tror att var tredje svensk känner likadant. Fast de är födda på jorden.

Nu är i alla fall julaftonen över och barnen här i huset leker lugnt och fint med sina elektriska tingestar. Wii-spelet tycks vara det mest populära. Jag fann det extremt lustigt, eftersom framförandet av fantasibilarna i Mario Kart påminner väldigt mycket om hur man körde "bil" på Planeten.

För vi hade ett slags bilar även där. De drevs dock av komprimerad luft och var i övrigt nästan helt fria från mekanik - på Planeten upptäcktes elektriciteten strax efter hjulet och följaktligen hoppade vi över några tiotusentals år av er teknikutveckling.

Men julen, då. Något vill jag säga om den. Nu säger jag det: Jag gillar Åsa Linderborg!

I en artikel på kultursidan i gårdagens Aftonbladet skrev hon om Karl-Bertil Jonsson och dennes älskvärda Robin Hood-uppror. Läs här. Hon gillade förstås berättelsen. Men satte också fingret på ett fenomen som jag är jävligt frustrerad över: välgörenhetens comeback.

På den del av Planeten där jag levde var det sociala klimatet under min uppväxt rätt kyligt. En alltför stor tilltro till möjligheterna att via ekonomiska modeller förutsäga och tjäna pengar på den finansiella utvecklingen hade kastat oss in i det vi kallade en "ekonomisk istid" (jfr "repression") och som en följd härav ökade spänningarna mellan olika grupper av människor, vilket i sin tur ledde till den märkliga situationen att ett och samma land kunde ha tre olika politiska och ekonomiska system med mycket få beröringsytor. Vi hade alltså i princip tre parlament, tre skatteverk, tre statsministrar osv. Blott försvar, polis och domstolsväsende, kommunikationer samt utrikespolitik var gemensamma områden.

I mitt land fanns A-, B- och C-människor. Jag var B. Vi var den allra största gruppen. Det fanns en inte oäven ekonomisk spännvidd inom den, men som grupp betraktad var vi långt under A-människorna och minst lika högt över C-människorna.

Bland C-människorna var arbetslösheten ofta långt över 50%. Svält inte ovanligt. C-människorna var klart överrepresenterade i fängelser och brottsregister. Utbildningsnivån var låg som en sjunken båt och analfabetismen utbredd. Höga ohälsotal. Och emedan vi levde i separata ekonomiska/politiska system flyttades i princip inga resurser från den kapitalstarka B-gruppen till C-gruppen. C-gruppens skolor och sjukhus bekostades helt och hållet med skatteintäkter från C-innevånare med anställning och de få C-ägda företagen.

Det fanns de som ville ha en förändring. Som ville slå ihop de ekonomiska påsarna. Som hävdade att B-människor (och, förstås, även A-människor) hade ett ansvar inte bara för andra inom samma grupp utan även för C-människor.

Parallellt växte nätverket Vita Vampar fram. Det bestod av kvinnor från B-gruppens övre skikt. De samlade in pengar som användes till punktinsatser för de mest utsatta C-människorna (och framför allt deras barn). De var mycket lyckosamma. Stora summor pengar samlades in och viljan att delta aktivt var också stor. Det skapades undersektioner med medlemmar från hela B-befolkningen, inklusive männen och de inflytelserika (en av de mest uppmärksammade grupperna var (fritt översatt) "VD:ar med Ansvar"). Många insatser gjordes: Matkorgar delades ut, avgiftsfria söndagsskolor ordnades, B-läkare hyrdes in för att vaccinera C-barn gratis på den särsilt inrättade C-dagen, etc.

Jag avskydde denna form av givmildhet. Jag avskydde bugandet och bockandet hos de tacksamma C:arna och självgodheten och pösigheten hos de "engagerade" B:arna. Säkerligen var jag orättvis. Säkerligen fanns det hos många ett schysst uppsåt, en vilja att offra tid och kraft på att hjälpa andra. Men det fanns definitivt också de som främst var ute efter att bygga piedestaler åt sig själva. Och, oaktat individernas bevekelsegrunder: det var omöjligt att komma ifrån det faktum att Vita Vampar och dess efterföljare förhindrade mer genomgripande förändringar av de skeva samhälleliga strukturerna.

Istället för rättvisa: Välgörenhet.

Här rankades välgörenhet lågt när jag kom hit. Men så dök det för något eller några decennium upp diskussioner om "det civila samhällets betydelse". Man lyfte fram frivilligorganisationers insatser för hemlösa, för ensamma äldre, etc. jag var förvånad. Varför tycktes vissa anse att det var på något sätt mer renhårigt att gå ut och gå med en ensam pensionär som privatperson än som avlönad inom hemtjänsten? Var det inte bättre att garantera den insatsen via skattsedeln än att låta andra människors dagshumör avgöra om man som gammal fick sin promenad eller ej?

Sedan rullade det på. Nu omtalas frivilligorganisationer som räddarna av i stort sett allt. Jordens Vita Vampar ska fixa klimatet, ska stoppa krigen, ska skapa välstånd åt alla.

Jag menar inte att människor ska luta sig tillbaka och säga att det inte är deras bord. Var och en har ett ansvar. Det är vackert med engagemang och patos. Jag försöker själv göra min del. Men:

1) Ju högre status vi ger frivilligarbetet, desto mer kan de folkvalda luta sig tillbaka och mena att bordet redan är betjänat. Vilket bäddar för en politik som jag inte vill se.

2) Frivilliga insatser kan inte förändra de stora strukturerna. Kan inte skapa en ny rättvisare ekonomisk världsordning. Här krävs inte bara bordsservice; här behövs en totalrenovering av hela restaurangen.

3) I min ungdom skedde på Planeten detta: C-människorna lyckades på helt egen hand se till att alla C-barn fick gå i skolan. Plötsligt fanns inget behov av de tidigare så omsusade söndagsskolorna. Reaktionen bland B-befolkningen blev märklig. Viljan till att bidra minskade drastiskt. Flera namnkunniga politiker uttalade sig klart C-fientligt. Följden blev bland annat att de fria vaccinationerna upphörde och att hyrorna för C:arnas skolor (vars lokaler alltså, i likhet med flesta byggnader, ägdes av B:are) sköt i höjden. Detta ledde i sin tur till att C:arnas utbildningsinitiativ lades ned. Då svängde opinionen ånyo bland B:arna och välgörenhetsarbetet återupptogs. Jag menar inte att det skulle hända här om exempelvis Afrika plötsligt lyckades resa sig. Men jag menar att det finns ett problem här.

Gud

När vi ändå är inne på ämnet Gud:

Många för er (jag har fortfarande svårt att använda första pluralformen) väsentliga kurvor vek av nedåt på ett drastiskt vis under förra århundradet. Bisarra vapen skapades. Världsrekord i antal krigsoffer slogs flera gånger. Luft, hav och sjöar fördärvades. Klimatet tycktes förändras till följd av människans blinda förbränning av fossila bränslen. Utbrändhet och en rad andra föga uppmuntrande begrepp såg dagens ljus.

Inte särskilt muntert.

Men ändå ... jag vill dra en lans för idén om att ni faktiskt utvecklas i positiv riktning.

Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.

I de inledande böckerna möter vi en despotisk patriark med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.

Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.

Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos människor. Ni vill ha förklaringar, ni vill känna hopp, ni vill lägga tillvarons pussel så att ni får ledtrådar till hur ni bäst förhåller er till era liv och varandra.

Det är ni själva som lägger pusslen. Och jag ser Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att ni blivit bättre på det. Ni har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.

NT skrevs under det första århundradet enligt nuvarande kristna tideräkning. Under de följande 2000 åren har ni inte gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks ni ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten, men den typen är i minoritet, åtminstone på denna del av klotet. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.

Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud. Det finns hopp om er. Det finns hopp om oss.

ALLT?

Ikväll sa min sextonåriga dotter: "Om nu inte Gud finns, för det kan han ju inte göra eftersom det är så jävla mycket krig och skit överallt ... vad finns då? För nåt mer måste ju finnas. Nån parallell värld eller nåt. Som vet om oss fast vi inte vet om dom och vi bara ser en massa tecken och så kan vi få kontakt om vi ... äh, men ... DET HÄR KAN JU INTE VARA ALLT!"

Det var, just där och då, frestande att berätta. Men jag sa förstås inget.

Min poäng här var dock inte att hon i någon mån hade hade rätt. Min poäng var att i jakt på det uttryck som bäst beskriver vår art är "DET HÄR KAN JU INTE VARA ALLT!" också ett fullt rimligt alternativ.

Vad jag såg i Poznan och Brüssel

På min f d planet (som vi för övrigt kallade blott Planeten) fanns inga fordon för persontransporter. Vi beamade oss i stället.

Beaming var inget vi behärskade från födseln. Beaming var som läsning här på Jorden. Vissa barn knäckte beamingkoden själva, andra lärde sig av sina föräldrar, men 8 barn av 10 utvecklade förmågan först efter att ha genomgått ett noggrant utarbetat program för beaminlärning i skolans regi.

Man kan lite förenklat uttrycka det som att beaming är ett slags fysisk, kroppslig variant av empati. Det är inte så märkvärdigt när man väl kan det. Jag ser ingen anedning till att ni jordbor inte skulle kunna göra det också. Det enda som hindrar er är väl ... fantasin, kanske.

Nu, här på Jorden, har jag en cykel och en bil. En Monark och en SAAB. Jag kan ju inte hålla på och beama till och från jobbet, till exempel - det skulle antagligen göra såväl min fru och mina barn som mina arbetskamrater misstänksamma. Likaså när familjen åker på semester. Det senare skulle i och för sig fungera, man kan ta med sig upp till tio kollin (eller människor, då), men det skulle bli svårt att förklara. "Hur hamnade vi här?" "Va ... minns ni inte? Ni somnade i bilen och jag körde hela vägen!" Den strategin håller inte. Så jag ligger lågt och använder era primitiva metoder.

Men ibland beamar jag ändå. På fritiden och i hemlighet. Inte av nyttoskäl, utan av lust. För att se mig om.

Igår kväll såg jag till exempel ett inslag på TV om miljömötet i Poznan, Polen. Det sades att att det var rörigt och att ledning saknades. Jag blev nyfiken. Stämde det? Eller var det bara reporterns behov av en vinkel att dra på som låg bakom beskrivningen?

Jag kan nu bekräfta: reportern hade rätt. Det var som att ett virus som slår ut lokalsinnet hade drabbat samtliga deltagare. De vankade omkring likt senildementa på ett minnesforskningskonvent. "Var fan är EU?" röt en rysk delegat. En asiatisk kvinna ryckte uppgivet på axlarna och pekade åt syväst.

Jag fortsatte till Brüssel. Där satt regeringscheferna och spelade Svarte Petter. Folk var rasande. Socrates gormade och svor, Brown svettades ymnigt och Sarkozy pratade i falsett. Det tycktes mig som att ingen vann. Det roligaste som hände var att Reinfeldts flint blev röd som en s-ros när Merkel slet upp sin blus och blottade ena bröstet för att ge pondus åt något argument.

En positionsbestämning

Här har jag hamnat: i ett mindre samhälle på några stenkasts avstånd (men då talar jag om stenkast på min f d planet - där diskusvärldsrekordet mättes i kilometer) från Stockholm.

Pendlarort. Trots detta diversifierad befolkning. Gott om tjänstemän här, medvetna medelklassare som jobbar i staten. Också gott om irakier som städar statliga verks kontor. Gott om svennar som blänger snett på irakiska städares söner som kör BMW med blankslitna däck. Gott om alternativister som blänger snett på familjer som äter sen onsdagsmiddag på McDonalds. Gott om familjer som blänger snett på Idoljuryn. Gott om Idoljurys. Gott om människor som sitter instängda i något - övertygelser, behov, rädslor, leda. Gott om leda. Gott om dörrar att lirka upp. Gott om människor som försöker. Gott om människor som faktiskt lyckas. Gott om människor som lirkat upp fel dörr. Gott om människor som missat ett tåg. Gott om människor som ramlat av. Gott om människor som är som tåg: de rullar på, trots allt, genom snön, genom dyngan, mot något annat. Gott om sådan konskevens. Gott också om inkonsekvenser: min granne är miljömupp och gör av med max 3 mWh per månad bara för att sedan (igår) sätta två barn och man och sig själv på flyg till Thailand. Min kollega ger 200 spänn i månaden till fadderbarn i Bolivia men svarar inte ens på tilltal när en antagligen uteliggande hövligt ber om 10 spänn "och, om möjligt, en cig". I jakt på det uttryck som bäst beskriver vår art är man inte helt fel ute om man fastnar för just inkonsekvent.

Nå. Här framlever jag det liv jag skaffat mig. Jag arbetar, i allmänhetens tjänst, sopsorterar, drömmer, går på föräldramöten och blir vald till klassförälder. Engagerar mig i förskolans drift. Engagerar mig i idrottsklubbarnas ungdomssektioner och förhör engelska glosor. 3 barn har jag. jag älskar dem som om jag själv hade gjort dem. Vilket jag har gjort. Jag är man, så jag har en fru. Henne älskar jag också, högt och rent. Och hon älskar mig. Liksom barnen. Grannarna gillar mig. Kollegorna likaså. Jag är duktig. Driftig. Får saker ur händerna. Social som fan. Man efterfårgar mina kunskaper - i egenskap av yrkesman, förälder, allmänbildad, amatörhusrenoverare, tjänstvillig, you name it. Jag skrev min roll själv och jag spelar den bra.

Jag trivs dessutom i den. Tro inte annat. Att skjortan skaver ibland - det hör till rollen. I jakt på det uttryck som bäst beskriver vår art är man inte helt fel ute om man fastnar för just "skjortan skaver ibland".

Min jordålder är 42 år. Min ögonfärg blå. 185 cm. Min iPod på 60GB är full. Har tre e-postadresser. Gillar att köra bil. Får en tår i ögat när Zlatan blir lagkapten i landslaget. Ganska hetsigt humör. Groteskt morgontrött. Vill i gengäld aldrig lägga mig. Dricker: rödvin. Äter: efter 12. Resmål: hit och dit. Bästa film just nu: Crash. Läser: Ett annat liv av PO Enquist. Bästa platta just nu: Kewin Rowland and the Dexy's midnight runners/Searching for the young soul rebels. När den spelades in var jag fortfarande en rymdens Odysseus.

Bakgrund

Jag är inte härifrån. Jag skickades hit från ett avlägset hörn av den galax ni kallar Vintergatan. En akut koldioxidbrist i vår tunna atmosfär var på väg att göra vår planet obeboelig och i ett försök att rädda vår art skickades jag ut på jakt efter en lämplig ersättningsplanet. Jag fann denna, men det var då sedan länge försent. Den sista levande varelsen på vår planet förbrukade det allra sista syret där för över trettio år sedan. Så länge har jag vinglat runt i universum. Men nu är jag här. Jag ser ut som er, går som er, låter som er. Jag har kopplat upp mig mot ert kollektiva undermedvetna. Jag har tankat hem ett fiktivt individuellt minne, baserat på ett statistiskt urval av allas era indivudella minnen. Jag har till och med ett personnummer. Jag kan vara din granne, din bäste vän, din älskarinna eller älskare. Kanske din president eller statsminister. Din lagkapten. Du kommer aldrig att få veta. Det finns ingenting du kan se eller ta på som kan avslöja mig. Men jag är inte som du. Mina rötter är bara virtuella. Andras minnen av mig är konstruerade. Min blick är här och fjärran på samma gång. Jag sitter på min arbetsplats nu. Ja, jag har ett jobb. Ett slags kontor är det. Jag har ett eget rum. Glasdörr och glasvägg ut mot trettiosju andra glasbås. Jag har mycket att göra, mer än jag hinner med. Ändå saknar jag en uppgift. Det har jag gjort hela tiden. Jag vet vem jag är och var jag är men inte varför. Därför gör jag detta. För att skaffa mig en uppgift.

Nu börjar jag.