måndag 19 januari 2009

Soft on USA eller När blev USA ont?

Jag erkänner. Jag är lite soft.

Soft on the USA.

När jag var runt 20, på 80-talet, blev jag varse att jag - efter en demonstration utanför USA:s ambassad - inte stod så högt i kurs hos delar av de amerikanska myndigheterna. Jag fick inget visum, helt enkelt.

Stor sak, sa jag. Vem fan bryr sig? Jag vill ändå inte åka till den där korrupta, genomkommersialiserade, rasistiska och kulturimperialistiska - med mera - ursäkten för en nation.

Jag reste åt andra håll istället. Söderut. Österut. Jag följde backpackertraderna och tyckte jag bröt ny mark. Packningen var liten: minimal sovsäck, tandborste, rakhyvel, tre ombyten underkläder, böcker och freestyle. Mycket oamerikanskt, tänkte jag, där jag traskade fram längs ett järnvägsspår, gnolandes en sång vars ursprung jag inte reflekterade närmare över: This land is your land.

Sedan satt jag där, på tåg, båtar, caféer, barer och torg och läste Steinbeck, Kerouac, Salinger, Miller, Bellow och Heller. Medan jag lyssnade på Dylan, N Young, P Smith, Verlaine & Television, Reed och Browne. För att nämna några. Ibland hamnade man på bio. Man såg Deer Hunter för sjuttiofjärde gången. Allen, Scorsese, Coppola (hoppsan - vadan denna idrottsmannagrammatik - ni vet, Wilander och Ljungberg och alla de där som talar om sig själva som indefinita pronomen) ... och Gudfadern del I, II och III. Jag såg faktiskt ettan dubbad till tyska en gång.

Och åren gick.

Inte förrän någon gång på 90-talet insåg jag det: 90% av den kultur jag gillade kom från USA. Min älsklingskategori var allt som gjorde anspråk att fylla kostymen "the great American novel". Road movies var ju populära på 80-talet - gissa vilka bioduksvägar som lockade mig mest? Jag såg mig i spegeln. De små brittiska punkattributen var borta sedan länge. Den franska existensialistiska baskern likaså. Jag såg: Jeans och t-shirt och kängor - persedelar som mycket väl kunde ha varit Woody Guthries (bokstavligt talat - de var rätt slitna). Till fest en slafsig poplinrock och jympaskor - europeism, fast i Woody Allen-tappning. Jag fick en VHS av en god vän - den första film jag såg var the Last Waltz. När Levon Helm laddade upp för sista choruset i the ngiht they drove old dixie down - då grät jag. Även när jag såg den för sjuttiofjärde gången. Vilket skedde fyra dagar senare.

Kort sagt: jag älskade det där landet.

Jag förstod plötsligt något som en gång sades om Palme: Inte konstigt att han var så kritisk mot USA. Man föväntar sig ju det bästa av det man älskar.

Nå.

Denna min ungdoms hemliga förälskelse - som den äldre beniga tjejen med knarkarvibrato som hängde utanför vår skola - varför hade hon redan då gått ner sig så? Hur har USA hamnat i det ideologiska blåshål nationen suttit i under hela min jordtillvaro? Kort sagt: När blev USA en ond nation?

Det började ju så bra. Nybyggarandan (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för urinnevånarna). Viljan att ta sig längre in och längre bort. Ett exploaterande av, men också ett slags respekt för, vildmarken. 1776. För första gången skrevs upplysningstidens tankefrukter in i en nations grundlag. "Alla människor är skapade lika". Ett startskott. Frankrike kom iväg först. De flesta europeiska länder följde. Tågen. Bluesen (jo, jag vet ... men låt oss just nu blunda för slaveriet). Edison, Wright, Bell. Bilen (jo, jag vet ...). Filmen. Hollywood (jo ...). VK2 var givetvis inget att yvas över, men nog stod USA rätt högt i kurs i slutet av 40-talet. Fixat Hitler. Inte ockuperat Västeuropa. Pumpat in pengar istället. Byggt upp. Sedan Kylskåp. TV. Mottogs glatt. Elvis.

Kennedy.

Fram hit var USA gott.

Jag menar inte att allt de gjorde - indianer, atombomber och doughnuts -var ok. Men i gemene världsmedborgares ögon stod de för något positivt. En positiv kraft i världen. En värld i världen som nästan var större än själva världen.

Och, om jag är tvungen att kliva fram bakom detta med "världsmedborgarens ögon": 79,2% av landets sammanlagda impact på världen VAR av godo. Det är min åsikt.

Betänk att det var vi européer som hade stått för imperialismen fram till dess. Och SOM vi hade gjort det: I princip hela världen var koloniserad, med undantag för Kina. Och Ryssland, då - men de koloniserade ju själva. Betänk att det var vi som uppfann slaveriet. Liksom skalperandet. Liksom fascismen. Och nazismen. Pommes fritesen. Hamburgaren. Cricketen.

Men så kom alltså Kennedy. Och mordet på densamme. Där någonstans vände det.

Nu: paus.

Jag säger som i Hollywood: to be continued.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article421
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875472
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2346951.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2347065.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2346967.svd

Inga kommentarer: