Den lille mannen i den stora kostymen

Det mesta som finns att säga om W är väl sagt. Utom möjligen detta:

Visst tycker man lite synd om honom också? Någon procent av känsloutrymmet kan man väl upplåta i alla fall?

Jag menar ... på det kollektiva/politiska planet är ju den där banderollen på bilden djupt tragisk. Jag kan på stående fot inte komma på något demokratiskt ledarskap som fått så katastrofala följder.

Men även på individnivå/mänsklig nivå känner jag en smula vemod.

Det är ju snubbe som står där. Och till skillnad från alla förståsigpåare som bloggar om Hamas/Hizbollahs/Israelers inneboende djävulskap så är jag benägen att tro att ingen som är hyfsat psykisk frisk bara är ute efter att jävlas eller vinna egna fördelar. Inte heller W. Jag förstår att han har varit i händerna på si och så intressen. Men jag tror också att han hade ett eget handlingsutrymme. Och att han ville göra något bra av det.

Och så blir det så fel.

Beckham, den spjuvern, går fram för att sätta den där straffen. Han tar hela fotbollsengland på sina axla och säger: "Jag ska ta er dit". Till fotbollens Kanaan. Och så slår han foten i marken. Jag tyckte det var bedrövligt sorgligt - inte för England (eller för fotbollens Kanaan) utan för Beckham själv. För den lilla (för vi är alla små) människan som tog det stora uppdraget.

Att Bush snedsparkar lett till död och förödelse hindrar mig faktiskt inte från att mitt i lättnaden över att han äntligen ska väck känna lite för den lille mannen därinne i kostymen.