Inseende

På Planeten såg vi alla likadana ut. Begreppet utseende fanns därför inte. Vi bar heller inte kläder i så motto att vi klädde på oss ... hur ska jag kunna förklara ... vår hud var som blomblad. Nej, inte sådär Evert Taubeskt, utan ... äh, jag ändrar mig: vår hud var som musslor. Huden slöt sig när det blev kallt och när man befann sig i situationer av hyfsat formell art. Den var oftast sluten. Men när det blev varmt öppnades den på glänt. Liksom när man var helt allena.

Eller när gravitationen från en annan mussla lockade upp upp den.

Jag skriver i bilder, ty den vetenskapliga förklaringen skulle te sig alltför svårsmält. Nu är ju i och för sig musslor också rätt svårsmälta, men ...

Äh. Jag pladdrar. Min inre pratmaskin har liksom fått hicka.

Jag tror att det beror på att mitt skal är lite öppet.

Såhär gick det till: Jag har många arbetskamrater. Många av dem är kvinnor. En av dem brukar jag prata med rätt ofta. Det blir bara så. Hennes dörr råkar stå öppen när jag går förbi. Jag råkar gå på lunch samtidigt som hon. Hon råkar ha några frågor till mig. Vi råkar välja att gå på samma kurs.

Det är mycket sådant som råkar hända väldigt ofta.

Inte så konstigt. Vissa får man förtroende för i jobbet. Man ser kompetensen och vill utnyttja den. Eller man tycker att någon är rolig och kul vill man ju ha. Ungefär som att man väljer ett tv-program man gillar hellre än ett man inte gillar.

Men i det här fallet handlar det om något annat. Vi dras helt enkelt till varandra. På ett nästan besvärligt vis. Vi har båda familjer som vi älskar. Ingen av oss är särskilt frustrerad. Vi befinner oss bägge långt ifrån skilsmässodikena. Det finns kort sagt inga klassiska incitament till att hoppa över skaklarna.

Idag blev det påtagligt. Vi satt och pratade jobb. Vi hade en lista ärenden att beta av. Mycket sakligt. Hennes röst var lugn och saklig som den brukar vara, men det fanns också ett slags nervositet i den. Som en gitarrsträng som skorrade lite. Och jag hörde plötsligt att min röst lät likadan. Och jag märkte att hon märkte samma sak. Och vi blev plötsligt liksom generade bägge två. Över att vi visste vad det där skorrandet stod för. Och över att vi visste att den där personen på andra sidan det lilla bordet också visste.

Att det var ljudet av två musselskal som glappade lite.

Nå. Jag beskriver något som de flesta är med om lite då och då. Attraktioner uppstår, ungefär som lotterivinster. Inte ens Världsbanken vet vilket nummer som kommer upp nästa gång. Bara sju procent av en människas väsen är rationellt. Poängen med min lilla historia är denna: Av de 87 kvinnor som finns på min arbetsplats är denna kvinna en av de minst snygga.

Hon har påsar under ögonen. Munnen är märkligt bred och hakan lite gropig. Överläppen är liksom stor och lång. Näsan liknar en hundnos. Hon påminner faktiskt lite om en ... blodhund, tror jag de heter.

Men jag - och detta är dagsens sanning - jag ser det inte.

Jag blundade nyss och försökte se vad det är jag egentligen ser när jag tittar på henne. Men bilden var jättesuddig. Jag såg bara att jag gillade det.

Och då slog det mig att det är inte så stor skillnad mot hemma. Mot hur det var på Planeten. Det pratas så myckt om ut-se-en-de-fix-er-ing och om yta framför innehåll. Jag försöker själv dagligen få mina döttrar att inte alla för idéen om att man måste ha en särskild färg och form. Men ... jag behöver ju inte oroa mig. I själva verket skiter vi i det. När det väl kommer till kritan - då är det inte dt vi ser. Begrepper utseende existerar inte heller här, mer än som något vi bekymrar oss för bara för att ha något att bekymra oss för. Ungefär som man oroar sig för flygplanet ska störta fast man vet att risken är en på tremiljonersexhundrasjuttontusenåttahundratolv. Klyschan om inre skönhet - den är ju ta mig fan sann.

"God morgon jdi-y", kanske någon säger. "Ja", säger jag, "visst är det?"