bokkedja

Hittade fenomenet "bokkedja". Idén går ut på att man väljer en bok utifrån ett givet tema och sedan länkar denna titel till en rad andra via associationer av något slag.

Här är min bokkedja, temat var "nystart":

Jag börjar med P O Enqvists Ett annat liv. En berättelse om vägen från vaggan till en nystart som tycks stå farligt nära gravkanten. Jag gillade boken skarpt, dock mer för dess litterära kvaliteter än för de ... vad ska jag säga, mänskliga kanske. Det är så skickligt byggt att det nästan gör ont. Jag såg en gång en erfaren styckare i arbete och det kändes inte helt olikt. Denna rakbladsvassa kniv som med sådan precision skiljde kött från ben och filé från fransyska ... Är det Enqvist som håller i kniven? Nej, han är snarare knivsliparen ... Och boken är kniven och kroppen som styckas är det som ska berättas. Jag läser ett kapitel och kniven gör några snabba snitt, jag behöver inte styra, det är bara att låta handen följa med. Kapitel för kapitel blottläggs vägen från vaggan till gravkantens nystart. En väg som alltså är Enqvists egen. Men ... det är inte bara det faktum att han skriver om sig själv i tredje person som får åtminstone denne läsare att läsa berättelsen som en konstruktion, som en historia som egentligen är frikopplad från upphovsmannen. Jag har inga problem med det - det är en roman, kort och gott.

Det är gott om biografier och självbiografier just nu. I en hög för nyss avklarat häckar en snygg liten bok av C J de Geer - Jakten mot nollpunkten. Här handlar det om ett mer personligt tilltal, ett mer oreflekterat ösande ur minnesbanken. Struktur saknas nästan helt (jag har i alla fall inte upptäckt någon) - han hoppar fram och tillbaka i tiden, kommer in på ett stickspår, noterar detta men fullföljer ändå färden, väljer så småningom en ny tråd till synes utan större urskiljning ... och ändå blir det aldrig ointressant. Tvärtom. Det är underhållande, det är rikt, det är roligt och stimulerande för fantasin och den egna kreativiteten. Precis som hans konst i övrigt, tror jag. Jag har bara sett några installationer (Tårtan såg jag aldrig), men jag fick samma känsla där. Och precis som han själv, får jag för mig. Det finns mycket vi inte får veta om hans livstråd, betydligt mindre än vi får veta om Enqvists. Men vi får kanske ändå mer av författaren själv. Vilket det ju kan finnas något slags poäng i. Även om jag skattar fiktion och gestaltning högre, egentligen.

Apropå gestaltning: Göran Tunström. I hans romaner finns mycket självbiografiskt stoff – fadern och avsaknaden av densamme, psykisk sjukdom, frun, graviditetspsykos, hemstaden Sunne, behovet av att finna en balans mellan det sinnliga och det översinnliga, etc. Men – Prästungen undantagen – här handlar det just om ren och skär gestaltning. Ökenbrevet, exempelvis, som i princip handlar om hur Jesus (bokens jag) slutligen accepterar sin roll som Messias – visst finns det en massa religiös tematik där, men jag läser den främst som en klassisk bildningsroman, en skildring av en ung mans tillblivelse (eller snarare författarens upplevelse av sin egen). Att acceptera Messiasrollen är att acceptera att man är människa bland människor. Ungefär som Djungelboken. När Mowgli ger upp sina försök att bli, i tur och ordning, varg, björn, orm, apa och gam och går in i mänskobyn – då blir han vuxen. Den här tematiken finns också i Juloratoriet (som f ö går som följetong på P1 just nu). Det var den första bok jag läste av GT. På ett 28-timmarståg mellan Bombay och Calcutta. En så jävla rik roman med ett sådant överflöd av grovt & lent och upp & ner att jag kände mig som ... centrifugerad. Det var, för att citera Tunström, ”ett sådant där ögonblick som bestämmer en”. Min riktning hade justerats ett tvåsiffrigt antal grader när jag anlöpte Calcutta Central Railway Station.

Ett liknande ögonblick: När jag läste En världsomsegling under havet av Jules Verne. En polare som är psykolog påstår att jag egentligen upptäckte mitt undermedvetna när jag läste den, själv tror jag att jag upptäckte Jorden. Att jag förstod något om den. Att det finns grejer i den man inte vet något om, sådant som inte syns på tv, platser inga skyltar pekar mot. Och att man måste uppsöka dem. Jag minns nu mycket lite av storyn, det är mest bilder. Och så kapten Nemo, förstås. En gestalt som f ö Enqvist använt.