Igår kväll, i kön på Konsum, med en bloggpost angående skräplitteratur i färskt minne: jag bläddrar bland pocketböckerna som skyltas mellan kvällstidningarna och halstabletterna. Hittar Mig äger ingen och Låt den rätte komma in. Och följande slår mig:
På åttiotalet trodde många av kultursidornas skribenter att litteraturen var på väg att tyna bort. Man sa i princip att inom något decennium skulle det bara finnas två sorters läsare:
1) blott en försvinnande liten krets som intresserade sig för den allra tyngsta litteraturen och
2) en relativt begränsad skara jönsar som skulle förgylla vardagen med ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur”.
Jag var ung och nyanländ. Euforin över att vistas på Jorden hade lagt sig. Vad var nu detta? Jag hade just upptäckt romanen - och då skulle den plötsligt dö. Vad var det för en idiotisk epok man hamnat i? Jag sörjde svårt min jordiska samtid och jag lärde mig det för mig dittills okända begreppet melankoli. Men, samtidigt ... Idéer om hjältemodiga insatser spreds som droppar av svart vodka i mitt blod och blev till nattliga planer: jag skulle, när romanen slutligen dragit sin sista suck (vilket jag med ledning av nyss nämnda skribenter förstod skulle ske vilken dag som helst), slå världen med häpnad med just en roman så fröjdefull att den fick såväl tanter i Sibirien som mäklare på Manhattan på knä och litteraturkritikerna att vråla: Romanens återkomst! Litteraturens räddare har nedstigit mitt i bland oss!
Men hej vad man bedrog sig.
Nu köper folk Strindberg med kvällstidningarna och alltifrån Enquist till Sartre i Pressbyrån. Också svårtuggad litteratur går uppenbarligen att både sälja och läsa.
Vad beror det på? Ett stort tryck underifrån - miljontals svenskar som ringer till förlagen och kräver nytryck av Främlingen, Iliaden och En herrgårdssägen? Eller smarta, driftiga och rätt vågade strateger på bokförlagen som utökat pocketutbudet och hittat nya försäljningsställen och lanseringsmetoder?
Jag tror på det senare. Och jag, som var vänsteranhängare redan på Planeten (fast där kallade vi det inte vänster och höger utan Med knäskydd respektive Utan knäskydd) blir nästan stum i tangentbordet när jag tänker på det. Tänk att det kan råda sådan harmoni mellan kapital och ideal.
Trots att bokförlagen sköt mina planer i sank stämmer de mig lätt optimistisk. Hoppas nu att deras självförtroende kan bli så stort att de kan undgå att fastna i det deckardike de tycks ha åtminstone ett hjul i. Jag har inget principiellt emot deckare (även om jag personligen lätt somnar av dem); jag menar bara att dikeskörningar är dåliga. Vad för slags diken det än är fråga om. Utnyttja hela vägbreddens gestalningsmöjligheter!
Och tänk om företag i andra kulturbranscher kunde tänka på samma sätt: "folk vill ha det som är bra, vi måste bara se till att det blir lättillgängligt och billigt". Vad skulle det får för konsekvenser för till exempel SF och skivbolagen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nej, något absolut samförstånd handlar det förstås inte om. Jag skrev förresten inte samförstånd, utan harmoni. Men det har ändå, jämfört med vad man spådde för 20 år sedan, uppstått ett slags win-win-situation. Bokförlagen tjänar pengar och litteraturivrare får ut bra böcker till många.
Jag tycker också att bokbranschen har klarat det här bättre än film- och musikbranschen. Kolla SF-biografernas utbud. Man behöver inte vara antiamerikansk för att tröttna på det ensidiga utbudet. Och skivbolagen - de gjorde bort sig redan runt 90 när cd:n kom. de höjde priset på ett album med 50% och låg sedan kvar där när produktionskostnaderna sjönk. Ungefär som om bokförlagen skulle börjat med läderband och vägrat trycka pocket. Fildelningsproblematiken skulle inte varit en tiondel så stor om skivbolagen följt pocketspåret.
Men visst, jag vill absolut se fler böcker som jag tycker är bra i de där travarna vid ingången till bokhandeln (och vid utgången på Konsum). Vilket jag knappast lär få göra - med tanke inledningen av DN-artikeln (där Akademibokhandelns vd citerades).
Kanske kan kritiken spela en roll där. Men då måste kritiken vara listig. Den kritik som du och jag vill läsa tror jag, med risk för att jag själv ska tycka att jag låter snobbig, bara når ett par procent av befolkningen. Det gäller då alltså att vara pedagogisk. Få folk att faktiskt vilja pröva andra böcker. för bokförlagen skiter nog i själva kritiken, de vill - förstås - sälja.
Skicka en kommentar