Välgörenhet

Juldag.

Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur ensam en rymdresenär kan känna sig under denna märkliga helg. Få saker påminner mig så mycket om mitt ursprung som detta frossande i meningslös konsumtion och i mina ögon komplett meningslösa traditioner.

Men det vore också förmätet. Jag tror att var tredje svensk känner likadant. Fast de är födda på jorden.

Nu är i alla fall julaftonen över och barnen här i huset leker lugnt och fint med sina elektriska tingestar. Wii-spelet tycks vara det mest populära. Jag fann det extremt lustigt, eftersom framförandet av fantasibilarna i Mario Kart påminner väldigt mycket om hur man körde "bil" på Planeten.

För vi hade ett slags bilar även där. De drevs dock av komprimerad luft och var i övrigt nästan helt fria från mekanik - på Planeten upptäcktes elektriciteten strax efter hjulet och följaktligen hoppade vi över några tiotusentals år av er teknikutveckling.

Men julen, då. Något vill jag säga om den. Nu säger jag det: Jag gillar Åsa Linderborg!

I en artikel på kultursidan i gårdagens Aftonbladet skrev hon om Karl-Bertil Jonsson och dennes älskvärda Robin Hood-uppror. Läs här. Hon gillade förstås berättelsen. Men satte också fingret på ett fenomen som jag är jävligt frustrerad över: välgörenhetens comeback.

På den del av Planeten där jag levde var det sociala klimatet under min uppväxt rätt kyligt. En alltför stor tilltro till möjligheterna att via ekonomiska modeller förutsäga och tjäna pengar på den finansiella utvecklingen hade kastat oss in i det vi kallade en "ekonomisk istid" (jfr "repression") och som en följd härav ökade spänningarna mellan olika grupper av människor, vilket i sin tur ledde till den märkliga situationen att ett och samma land kunde ha tre olika politiska och ekonomiska system med mycket få beröringsytor. Vi hade alltså i princip tre parlament, tre skatteverk, tre statsministrar osv. Blott försvar, polis och domstolsväsende, kommunikationer samt utrikespolitik var gemensamma områden.

I mitt land fanns A-, B- och C-människor. Jag var B. Vi var den allra största gruppen. Det fanns en inte oäven ekonomisk spännvidd inom den, men som grupp betraktad var vi långt under A-människorna och minst lika högt över C-människorna.

Bland C-människorna var arbetslösheten ofta långt över 50%. Svält inte ovanligt. C-människorna var klart överrepresenterade i fängelser och brottsregister. Utbildningsnivån var låg som en sjunken båt och analfabetismen utbredd. Höga ohälsotal. Och emedan vi levde i separata ekonomiska/politiska system flyttades i princip inga resurser från den kapitalstarka B-gruppen till C-gruppen. C-gruppens skolor och sjukhus bekostades helt och hållet med skatteintäkter från C-innevånare med anställning och de få C-ägda företagen.

Det fanns de som ville ha en förändring. Som ville slå ihop de ekonomiska påsarna. Som hävdade att B-människor (och, förstås, även A-människor) hade ett ansvar inte bara för andra inom samma grupp utan även för C-människor.

Parallellt växte nätverket Vita Vampar fram. Det bestod av kvinnor från B-gruppens övre skikt. De samlade in pengar som användes till punktinsatser för de mest utsatta C-människorna (och framför allt deras barn). De var mycket lyckosamma. Stora summor pengar samlades in och viljan att delta aktivt var också stor. Det skapades undersektioner med medlemmar från hela B-befolkningen, inklusive männen och de inflytelserika (en av de mest uppmärksammade grupperna var (fritt översatt) "VD:ar med Ansvar"). Många insatser gjordes: Matkorgar delades ut, avgiftsfria söndagsskolor ordnades, B-läkare hyrdes in för att vaccinera C-barn gratis på den särsilt inrättade C-dagen, etc.

Jag avskydde denna form av givmildhet. Jag avskydde bugandet och bockandet hos de tacksamma C:arna och självgodheten och pösigheten hos de "engagerade" B:arna. Säkerligen var jag orättvis. Säkerligen fanns det hos många ett schysst uppsåt, en vilja att offra tid och kraft på att hjälpa andra. Men det fanns definitivt också de som främst var ute efter att bygga piedestaler åt sig själva. Och, oaktat individernas bevekelsegrunder: det var omöjligt att komma ifrån det faktum att Vita Vampar och dess efterföljare förhindrade mer genomgripande förändringar av de skeva samhälleliga strukturerna.

Istället för rättvisa: Välgörenhet.

Här rankades välgörenhet lågt när jag kom hit. Men så dök det för något eller några decennium upp diskussioner om "det civila samhällets betydelse". Man lyfte fram frivilligorganisationers insatser för hemlösa, för ensamma äldre, etc. jag var förvånad. Varför tycktes vissa anse att det var på något sätt mer renhårigt att gå ut och gå med en ensam pensionär som privatperson än som avlönad inom hemtjänsten? Var det inte bättre att garantera den insatsen via skattsedeln än att låta andra människors dagshumör avgöra om man som gammal fick sin promenad eller ej?

Sedan rullade det på. Nu omtalas frivilligorganisationer som räddarna av i stort sett allt. Jordens Vita Vampar ska fixa klimatet, ska stoppa krigen, ska skapa välstånd åt alla.

Jag menar inte att människor ska luta sig tillbaka och säga att det inte är deras bord. Var och en har ett ansvar. Det är vackert med engagemang och patos. Jag försöker själv göra min del. Men:

1) Ju högre status vi ger frivilligarbetet, desto mer kan de folkvalda luta sig tillbaka och mena att bordet redan är betjänat. Vilket bäddar för en politik som jag inte vill se.

2) Frivilliga insatser kan inte förändra de stora strukturerna. Kan inte skapa en ny rättvisare ekonomisk världsordning. Här krävs inte bara bordsservice; här behövs en totalrenovering av hela restaurangen.

3) I min ungdom skedde på Planeten detta: C-människorna lyckades på helt egen hand se till att alla C-barn fick gå i skolan. Plötsligt fanns inget behov av de tidigare så omsusade söndagsskolorna. Reaktionen bland B-befolkningen blev märklig. Viljan till att bidra minskade drastiskt. Flera namnkunniga politiker uttalade sig klart C-fientligt. Följden blev bland annat att de fria vaccinationerna upphörde och att hyrorna för C:arnas skolor (vars lokaler alltså, i likhet med flesta byggnader, ägdes av B:are) sköt i höjden. Detta ledde i sin tur till att C:arnas utbildningsinitiativ lades ned. Då svängde opinionen ånyo bland B:arna och välgörenhetsarbetet återupptogs. Jag menar inte att det skulle hända här om exempelvis Afrika plötsligt lyckades resa sig. Men jag menar att det finns ett problem här.