Vad jag såg i Poznan och Brüssel

På min f d planet (som vi för övrigt kallade blott Planeten) fanns inga fordon för persontransporter. Vi beamade oss i stället.

Beaming var inget vi behärskade från födseln. Beaming var som läsning här på Jorden. Vissa barn knäckte beamingkoden själva, andra lärde sig av sina föräldrar, men 8 barn av 10 utvecklade förmågan först efter att ha genomgått ett noggrant utarbetat program för beaminlärning i skolans regi.

Man kan lite förenklat uttrycka det som att beaming är ett slags fysisk, kroppslig variant av empati. Det är inte så märkvärdigt när man väl kan det. Jag ser ingen anedning till att ni jordbor inte skulle kunna göra det också. Det enda som hindrar er är väl ... fantasin, kanske.

Nu, här på Jorden, har jag en cykel och en bil. En Monark och en SAAB. Jag kan ju inte hålla på och beama till och från jobbet, till exempel - det skulle antagligen göra såväl min fru och mina barn som mina arbetskamrater misstänksamma. Likaså när familjen åker på semester. Det senare skulle i och för sig fungera, man kan ta med sig upp till tio kollin (eller människor, då), men det skulle bli svårt att förklara. "Hur hamnade vi här?" "Va ... minns ni inte? Ni somnade i bilen och jag körde hela vägen!" Den strategin håller inte. Så jag ligger lågt och använder era primitiva metoder.

Men ibland beamar jag ändå. På fritiden och i hemlighet. Inte av nyttoskäl, utan av lust. För att se mig om.

Igår kväll såg jag till exempel ett inslag på TV om miljömötet i Poznan, Polen. Det sades att att det var rörigt och att ledning saknades. Jag blev nyfiken. Stämde det? Eller var det bara reporterns behov av en vinkel att dra på som låg bakom beskrivningen?

Jag kan nu bekräfta: reportern hade rätt. Det var som att ett virus som slår ut lokalsinnet hade drabbat samtliga deltagare. De vankade omkring likt senildementa på ett minnesforskningskonvent. "Var fan är EU?" röt en rysk delegat. En asiatisk kvinna ryckte uppgivet på axlarna och pekade åt syväst.

Jag fortsatte till Brüssel. Där satt regeringscheferna och spelade Svarte Petter. Folk var rasande. Socrates gormade och svor, Brown svettades ymnigt och Sarkozy pratade i falsett. Det tycktes mig som att ingen vann. Det roligaste som hände var att Reinfeldts flint blev röd som en s-ros när Merkel slet upp sin blus och blottade ena bröstet för att ge pondus åt något argument.