Mänsklighet efterlyses

Tanks dödade 8. 792 dödade på två veckor. Norsk hjälpbil träffad - Norsk Folkehjelp misstänker att de blivit ett mål. Ingen av sidorna vill acceptera FN:s resolution om vapenvila. USA stödjer texten i densamma men vill inte skriva på (!) Påståenden om att barn används som mänskliga sköldar.

Och detta är bara exempel på förmiddagens rubriker. Som mina tre barn har läst. I bilen på väg till skidbacken ombeds jag förklara. Det går väl ... sådär.

Men dessa rubriker och vad som ligger bakom dem är inte det enda som gör mig matt i själen. Det är också det som händer här och där och överallt, i krigets spår. Låt mig ta två exempel:

1. Surfa runt i bloggosfären ett slag. Det är som att gå runt på skolgården under ett slagsmål. Alla vet vem som började. Alla väljer sida. Med stirrig blick och svettiga pannor. Blodfyllda reptilhjärnor. Som min katt när den känner doften av annan katt. Eller skadad råtta.

Jag har själv letat efter lämpliga demonstrationer. Man vill ju känna att man agerar. Men till syvende och sist går jag inte dit. Det kanske är fel, men: det beror inte på lathet eller ignorans. Det beror på att jag mår illa av den stridsvilja kriget väcker. Jag kan inte värja mig från känslan av att krig göder dåliga sidor hos oss, även när vi höjer våra röster mot just kriget.

Om ni inte alls fattar vad jag menar, gå då ut i bloggosfären och lyssna. Om hälften av vissa svenska bloggares förställningar om israeler respektive palestinier vore sanna, då borde man lämpligen sätta upp ett elstängsel runt hela regionen och låta dem ta kål på varandra. Så många är dt nämligen som tvärsäkert uttalar sig om respektive stats/folks/religioners uselhet att om man lägger samman bilderna liknar det mest Dantes 9:e och 10:e krets.

Jag är hemsk som tänker tanken, men här kommer den: Jag misstänker att en och annan som nu engagerar sig så hett kommer att känna viss tomhet den dag kriget tar slut.

2. Vad är det med krigsfotografier som är så läskigt? Skräcken, sorgen, blodet - förstås. Men också detta att bilderna är så ...välkomponerade. Människor på flykt fotas till exempel ofta framifrån. Fotografen står alltså riktad mot det som människorna flyr ifrån. En rimlig aktion från fotografens sida vore att springa åt samma håll som de flyende. Bilder tagna på det viset, i flykten - jag tror att de skulle kännas mer trovärdiga. De skjuter därborta! Spring för helvete!

Nu menar jag inte att det vi får se är regisserat i så motto att det vi ser inte är sant. Jag tror visst de gestaltar något som finns, fullt ut. Men det som äcklar mig är känslan av att det finns en estetik, ett slags konstnärsskap som bredrivs här. Och, givetvis, en geschäft. TV-kanaler, fotografer, korrar - jag kommer inte ifrån känslan av att de samtidigt som de gör det nödvändiga - rapporterar - också tar positioner, slåss om marknadsandelar.

Nej, jag tycker inte att vare sig journalister eller vanliga Svenssons ska lägga sig ner och käka ostbågar, spela tv-spel och onanera istället för att protestera mot kriget.

Men jag önskar att vi kunde vara ... mänskligare.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=872328